Inte sjukhuset. Har alldeles för många sjuksköterskor av varierande grad i släkten för orka med sånt. Men turen till oroshärden……. Du behöver inte skönmåla. Har sett det mesta i östra Europa förutom under värsta oroligheterna.
Ja men då har du sett sönder skjutna hus och människor som försöker överleva i spillrorna.
Men oj vad det är svårt att försöka skriva och förklara vad jag såg och kände… Men jag gör ett försök.
I Mariupol är kontrasterna väldigt stora beroende på vilken del av staden du befinner dig i. Men i stort så pågår livet som vanligt. Det är när du kommer till dom delarna som blev beskjutna vid anfallet (var det 20014?) som du inser att det är krig… När du ser hur folk har försökt täta hål i väggar och fönster med plast (?) och spill virke för att klara kylan, (staten gör så mycket dom kan för att återuppbygga) När du inser att det verkligen bor människor i dessa ”ruckel” och jag pratar inte om villor. Jag pratar om stora lägenhetshus med minst 100-120 lgh i varje. När du ser utsatta människor som försöker leva och återgå till det normala. Jag kan inte förklara känslan, hur förklarar du känslan av att du vill slita av dig alla kläder och ge till första bästa människa, hur du vill tömma ditt bank konto och köpa bygg material? jag har försökt hitta orden men det går inte…
Men i alla fall. Jag skulle lossa på en arme bas i Mariupol, men väl där så frågade dom om jag kunde byta lossnings plats lite närmare frontlinjen för att det var bråttom att få ut godset. Jag tänker inte skriva exakt var jag lossade för dom bad mig att vara tyst om det (av försåtliga skäl). Men på vägen dit så passerade vi igenom (jag hade väpnad eskort) totalt sönder bombade byar och då menar jag sönderbombade… Jag frågade min vakt som följde med i hytten om det bor människor i ruinerna och han svarade -Visst, var ska dom annars bo? Dom har ingen annanstans att ta vägen. Detta område är för farligt för att vi ska kunna hjälpa dom med återuppbyggnaden, vi kan bara hjälpa dom med mat, vatten och värme.
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Det är lättare att svara på frågor, så fråga på… 😉
Då är det som I de delar där hela familjer lever I hus bestående av lastpallar med filt på insidan som väggar lite plat som tak och ytterligare en filt som dörr. Där bode de 10 pers och ofta en get eller något om de var rika nog att äga en……
Där elhärvorna med starkström var sådana skatbo att man funderade påom man vågade passera.
När det är så illa att man inte vill ta kort. Helst skulle man vilja kunna radera minnesbilderna I huvudet. För att sedan komma hem och se reklam där de sager att nu har åsnans mamma fått slita ihjäl sig nu är det dennes tur att göra detsamma. Som om människorna som äger dem inte försöker skaffa mer mat till dem åsnan än sig själva då de vet att utan åsnan så är de helt dömda.
Ovan minnesbilder är det mesta från Rumänien och Bulgarien. Men jag förstår att tiggarna tycker det är bättre här. Ger dock inget då det är fel väg att hjälpa dem. Har kollegor från dessa lander som får pengar med sig hem när de åker dit för att ge till de organisationer som gör skillnad på plats.
Får kola om vi kan ha någon från Ukraina. Troligen finns det….. Och alltid har jag väl någon krona som de behöver bättre än jag.
I mitt huvud 
Fniss men det stämmer ju 😉
GillaGilla
Det gör ju det!!! 😉
GillaGilla
Det vet jag inget om, men jag är ju rena ungdomen jämfört med dam… fröken ifråga 😉
Sen en fråga till PJAK/Anna. Kalla mig lite seg, men jag vet inte riktigt vad du vill veta mer om. Är det Mariupol eller sjukhuset?
GillaGilla
Nä, nä, du är ju antagligen pigg som en mört, och partar gärna hela natten!!
GillaGilla
Inte sjukhuset. Har alldeles för många sjuksköterskor av varierande grad i släkten för orka med sånt. Men turen till oroshärden……. Du behöver inte skönmåla. Har sett det mesta i östra Europa förutom under värsta oroligheterna.
GillaGillad av 1 person
Ja men då har du sett sönder skjutna hus och människor som försöker överleva i spillrorna.
Men oj vad det är svårt att försöka skriva och förklara vad jag såg och kände… Men jag gör ett försök.
I Mariupol är kontrasterna väldigt stora beroende på vilken del av staden du befinner dig i. Men i stort så pågår livet som vanligt. Det är när du kommer till dom delarna som blev beskjutna vid anfallet (var det 20014?) som du inser att det är krig… När du ser hur folk har försökt täta hål i väggar och fönster med plast (?) och spill virke för att klara kylan, (staten gör så mycket dom kan för att återuppbygga) När du inser att det verkligen bor människor i dessa ”ruckel” och jag pratar inte om villor. Jag pratar om stora lägenhetshus med minst 100-120 lgh i varje. När du ser utsatta människor som försöker leva och återgå till det normala. Jag kan inte förklara känslan, hur förklarar du känslan av att du vill slita av dig alla kläder och ge till första bästa människa, hur du vill tömma ditt bank konto och köpa bygg material? jag har försökt hitta orden men det går inte…
Men i alla fall. Jag skulle lossa på en arme bas i Mariupol, men väl där så frågade dom om jag kunde byta lossnings plats lite närmare frontlinjen för att det var bråttom att få ut godset. Jag tänker inte skriva exakt var jag lossade för dom bad mig att vara tyst om det (av försåtliga skäl). Men på vägen dit så passerade vi igenom (jag hade väpnad eskort) totalt sönder bombade byar och då menar jag sönderbombade… Jag frågade min vakt som följde med i hytten om det bor människor i ruinerna och han svarade -Visst, var ska dom annars bo? Dom har ingen annanstans att ta vägen. Detta område är för farligt för att vi ska kunna hjälpa dom med återuppbyggnaden, vi kan bara hjälpa dom med mat, vatten och värme.
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Det är lättare att svara på frågor, så fråga på… 😉
GillaGilla
Då är det som I de delar där hela familjer lever I hus bestående av lastpallar med filt på insidan som väggar lite plat som tak och ytterligare en filt som dörr. Där bode de 10 pers och ofta en get eller något om de var rika nog att äga en……
Där elhärvorna med starkström var sådana skatbo att man funderade påom man vågade passera.
När det är så illa att man inte vill ta kort. Helst skulle man vilja kunna radera minnesbilderna I huvudet. För att sedan komma hem och se reklam där de sager att nu har åsnans mamma fått slita ihjäl sig nu är det dennes tur att göra detsamma. Som om människorna som äger dem inte försöker skaffa mer mat till dem åsnan än sig själva då de vet att utan åsnan så är de helt dömda.
Ovan minnesbilder är det mesta från Rumänien och Bulgarien. Men jag förstår att tiggarna tycker det är bättre här. Ger dock inget då det är fel väg att hjälpa dem. Har kollegor från dessa lander som får pengar med sig hem när de åker dit för att ge till de organisationer som gör skillnad på plats.
Får kola om vi kan ha någon från Ukraina. Troligen finns det….. Och alltid har jag väl någon krona som de behöver bättre än jag.
GillaGillad av 1 person