Psykisk ohälsa

Det är konstigt det här att det är skamligt att må dåligt psykiskt. Om man fått en kroppslig sjukdom så skäms man inte. Men om man mår dåligt psykiskt så är det lite skamligt av någon anledning. Jag tror och hoppas i och för sig att det blivit bättre, även om det fortfarande är lite grann så.

Jag är ju kroniskt deprimerad, vilket innebär att jag kommer äta antidepressiva hela livet. Och det är inte lyckopiller, som många kallar dem! Man blir inte lycklig. Men man mår bra, kan hålla näsan ovanför kanten av det där svarta hålet som man rasar ner i annars. Med min underhållsdos mår jag som de flesta andra. Ibland glad, ibland ledsen, skrattar och gråter. Men om jag slutar med dem så dippar jag så småningom,  och det så djupt att jag inte tar mig upp utan hjälp. Då vill jag inte leva mer, och det är bara svart runt mig. Och så är det verkligen, det är som att allt är mörkare. 

Så efter att jag testat flera gånger att sluta med dem, och varje gång blivit deprimerad igen, så har jag nu insett att jag ska äta dem hela tiden. Min läkare insåg det, så klart, långt före mig. Jag sa att jag ville klara av det själv,  vara duktig. Han tittade på mig och frågade om jag skulle tänkt likadant om det gällt att ta insulin om jag haft diabetes. Och nej, det hade jag så klart inte! Då insåg jag att det, så klart, inte handlade om att vara duktig! Det är inte på grund av svaghet, att jag inte försöker tillräckligt mycket själv, som jag inte kommer ur depressionen. Det är kemiskt, min kropp kan inte hålla tillräckligt hög nivå av serotinin som behövs för att jag ska må bra. 

Nu är det ganska länge sedan jag dippade och behövde öka dosen under en period. Och det är jag tacksam för! Men det kommer antagligen hända igen nån gång. Och då vet jag att jag måste öka dosen ett tag tills jag blir stabil igen. Det är alltid en avvägning, för det är så klart helt normalt att vara lite nere ibland. Så jag vill ju inte bara sätta i mig piller så fort jag blir lite låg. Men väntar jag för länge är det svårare att komma ur det igen. Som väl är så har jag med åren lärt mig känna igen tecknen bättre. Och det har även mina nära, så jag har bra stöd!

8 reaktioner på ”Psykisk ohälsa

  1. Inte lätt alla gånger. Skönt att de hjälper. Jag tyckte jag kände mig fångad i mig själv och kunde inte känna något. Och då är jag hellre deppig än inte få vara glad iaf en liten stund ibland.

    Gilla

    1. Det förstår jag! Men jag tycker inte att jag blir så, de bara kapar de värsta dalarna. Så för mig funkar de bra, och jag äter samma som jag började med från början. Många får ju byta och prova sig fram innan de hittar ett preparat som funkar bra. Så jag har haft tur!

      Gilla

  2. Jag tycker det är fantastiskt att dom finns, medicinerna som gör att man slipper må dåligt.
    Och som läkaren sa ibland fattas ämnen/hormon i kroppen som vi lyckligtvis kan ersätta med en tablett.
    Inge konstigt med det

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s