Igår efter jobbet mötte jag upp Wilbur föräldrar i centrum. Och så åkte vi, i min bil, till en stor affär 8ch kollade på ny dammsugare till dem. Sist de använde sin så sa det POFF och så vällde det ut svart rök ur den. Hua! Så det var läge för en ny. Och vi fick bra hjälp av en i personalen! En lätt dammsugare som inte låter allt för mycket! 

Sen knatade vi in på Ikeas matavdelning en snabbis. Köpte lite grann där, innan vi styrde kosan hem till dem. Jag tog med deras gamla dammsugare och slängde i grovsoporna hemma. 

Hemma så fixade jag lite mat och satte mig framför TV:n. Såg ett program om psykisk ohälsa och självmord, 30 i veckan,  tror jag det hette. Det var ett bra program! Viktigt att prata om sånt här! Men, det var en sak jag reagerade på. De intervjuade en man som var journalist och författare som gjort ett självmordsförsök. Och han berättade i ”man”-form. Man inser inte konsekvensen av att ta livet av sig, sa han. Man vill bara sova. Nej, det håller i alla fall inte jag med om! För honom var det säkert så! Men så är det inte för alla! Det var inte så för mig!  Det var just det att det var för alltid, oåterkalleligt som jag ville när jag försökte. Jag ville inte sova! Jag ville dö. Jag ville inte vara med längre. Aldrig mer. Sover man så vaknar man igen, och jag ville verkligen inte vakna nånsin igen. Just då så såg jag ju ingen väg ut ur hur fruktansvärt jag mådde. Jag trodde, och kände verkligen, att det skulle vara lika hemskt så länge jag levde. Och när jag till slut kom på hur jag skulle kunna få ett slut på det så var det en otrolig lättnad. Jag hade äntligen hitta ett sätt att slippa må så dåligt! 

När jag trots allt överlevde så skulle jag ha trott att det skulle ha känts som ett misslyckande. Men konstigt nog tänkte jag bara att okej, då var det tydligen inte meningen. Och visserligen litade jag inte på att jag inte skulle känna så igen, men jag kände verkligen att nu MÅSTE jag få hjälp att få livskvalitet igen! Och jag slogs med näbbar och klor för att få hjälp. Långsiktig hjälp! För akut hjälp får man utan problem, men så fort man bara har näsan ovan vattenytan så släpper de en. Eller så var det i alla fall för mig.  Jag fick bråka och argumentera för att få gå i terapi. Några samtal fick jag, men när jag gått i krissamtal  ett antal gånger och bara dippade igen så fick jag slåss för en mer långsiktig terapi. Jag kan inte tycka att det bara är den som har råd att betala själv för att gå privat som ska få hjälp! 

Sedan äter jag ju även antidepressiva och utan dem hjälper det inte med all terapi i världen! Jag blir alldeles iskall när jag ser rubriker i tidningarna om att de är bluff, att de inte skulle hjälpa. Jo, mig har de i alla fall hjälpt! De har troligen räddat livet på mig! För så som jag mår annars, så kan jag inte leva.