Dålig självkänsla

Härom dagen kom jag att tänka på en kille jag var kär i när jag var ca 15 år. Han var lite äldre, tror han var 19, och hade bil och körkort. Så i mina ögon var han ouppnåelig!

Ändå var jag ju intresserad och drömde om honom. Och så var vi på en resa med ungdomsgården till Göteborg några dagar, och i bussen dit ”hamnade” jag bredvid honom. Jag var i himmelriket!! Jag blev trött och fick luta huvudet mot honom, och var överlycklig! Hela resan flörtade vi, men ändå vågade jag liksom inte tro på att han menade allvar. Trodde verkligen att han bara skämtade, att det var helt solklart att han så klart inte skulle kunna vara intresserad av mig.

Nu, som vuxen, kan jag ju se på detta med andra ögon. Och då tycker jag rätt synd om de där 2 unga människorna. För nu kan jag ju se att han var intresserad, men att jag bara nobbade när han bjöd till. För att jag trodde att han bara skojade, eller drev med mig! Han måste ju ha varit helt förvirrad, och trott att jag drev med honom! För så måste han ju ha upplevt det.

När vi kom tillbaka till Stockholm, och höll på att packa ur bussen och alla sprang upp och ner med grejer ur bussen upp till ungdomsgården, så hamnade vi båda i köket. Och när jag vänder mig om för att gå ut så kommer han precis in. Han var antagligen rätt desperat vid det här laget, och ville väl få mig att förstå. Så äntligen skulle han, tydligt, ta första steget. Så han böjer sig ner (han var ca 2 meter lång) och tar mjukt och fint tag om mitt ansikte och ger mig en mjuk puss på munnen. Det här borde ha fått vilken hyfsat normal tjej som helst att bli överlycklig! Det borde ha fått mig att bli överlycklig! Det var ju precis vad jag ville!!

Men nej, nej! Jag tror ändå att han bara driver med mig, att om jag hade besvarat pussen och sett lycklig ut så skulle han börja skratta och säga nåt i stil med, Va, trodde du verkligen det? Så jag sliter mig loss, och frågar vad han håller på med! Han bara gick…

Nu, många år senare, tycker jag så himla synd om honom!! För nu blev det ju som att jag gjorde mot honom det jag var rädd att han skulle göra mot mig! Han måste ju ha känt sig skitdum!!

Vi sågs ju självklart fortfarande på ungdomsgården även efter det här, men jag tror knappt vi pratade mer med varandra sedan. Och vem kan klandra honom?

6 reaktioner på ”Dålig självkänsla

  1. Ja tänk om man hade haft den livserfarenheten O självkänslan som man har idag, då skulle man nog ha gjort helt andra val när man var ung😊 Tur att man förhoppningsvis iallafall har blivit lite klokare me åren.
    Men de var en gullig historia.
    Ha de bra, O ha en fortsatt skön sommar🦉🌺

    PS du skulle kanske söka upp honom

    Gilla

    1. Ja,man önskar att man hade varit lite klokare och sluppit en del av det man gick igenom då. Men det kanske gjorde en till den man är nu?
      Ha det bra, du med!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s