Av olika anledningar så har jag inte haft någon kontakt med min moster efter att mormor dog. Vi blev väl inte osams, men jag höll god min för mormors skull i flera år. När moster sen betedde sig, som jag tyckte, ännu mer illa vid mormors död så tyckte jag att jag inte behövde umgås mer med henne. Så vi slutade bara höras. De gånger i början som moster sms:ade så svarade jag artigt, inget mer. Nu är det flera år sedan hon hörde av sig.
Idag ringer mosters sambo. Talar om att hon bor på äldreboende och behöver hjälp med allt. Inte dement, men kan varken gå eller använda händerna. Sista veckorna hemma hade hon varit helt sängliggande och hemtjänst och sjukvård kom flera gånger om dagen. Sen 1 vecka tillbaka bor hon nu alltså på ett boende.
Jag förstår att hon mår dåligt. Jag förstår att sambon haft det urtufft. Och det var väl snällt att hon informerade om det här.
Men, tror de att jag ska hälsa på nu? Det har jag inte en tanke på att göra. Jag önskar inte henne nåt illa, men jag tänker inte ta på mig det här. Som jag ser det så är hon ute ur mitt liv. Hon betedde sig inte schysst, jag bad om svar på en sak och hon vägrade prata om det. Jag förklarade hur viktigt det var för mig med svar, men det var för jobbigt för henne att prata om. Då så. Hon valde, och då blev det här resultatet.
Ändå känner jag att det här är jobbigt. Kan inte sätta fingret på exakt varför, dock. Jag känner mig verkligen klar med henne. Jag känner att jag betett mig så bra som möjligt i en omöjligt situation. Så jag har inte dåligt samvete för något. Även om jag antar att hon troligen ser det annorlunda.
Ändå känner jag mig helt slut efter samtalet från sambon. Skulle bara vilja hem och lägga mig. Istället är jag på väg till jobbet nu.
I mitt huvud 
Inte lätt när de gamla blir riktigt gamla. Kanske ett kort möte så att Du får ro i själen. Betyder inte att du måste ”ta på dig något” utan att mest för din egen sinnesro skull kunna släppa/avsluta detta kapitel. Din relation med moster har ju iof redan avslutats då du var och fortfarande är förgrymmad på henne. Kanske inte viktigt för dig i denna stund, men en dag i framtiden, då moster inte längre finns, så har du rensat dina känslor. Vad du än gör är det med allra största sannolikhet det bästa för Dig. Man är alltid sig själv närmast! Önskar dig allt gott och lite kraft i dina funderingar. Kram Eva i Malmö
GillaGilla
Tack!! Kram
GillaGilla
Finns här för dig min underbara bästa vän❤
GillaGilla
Tack!! ❤
GillaGilla
Om du känner att du inte kommer att ångra ditt val, den dag hon dör, så har du inget ansvar att göra något nu.
Det är i alla fall mitt råd i det hela.
GillaGilla
Nej, jag känner inget ansvar.
GillaGilla
Man måste inte. Jag jobbar ju med döende som ssk i palliativt team och har man gjort klart så är det färdigt. Ta hand om dig ❤️
GillaGilla
Tack!! Verkligen, tack! ❤
GillaGilla
Jag kan förstå att du är slut efter det samtalet.
Det låter som att det rev väl upp en massa som du tidigare har kämpat med och/eller funderat över, sådant som du då la ner mycket på att försöka lösa, förstå och acceptera, och nu kom ett samtal som startade en massa tankar och väckte en massa minnen. Det tar energi oavsett om man vill låta det vara eller bestämmer sig för att göra något.
Detta är min känsla när jag läser din text (och reflekterar med mina erfarenheter som grund).
Det är bara du som vet vad du ska göra nu, vad som är rätt för dig. Gör det som är bäst för dig och som du mår bra av! I din text läser jag in att du redan har tagit ditt beslut.
GillaGilla
Ja, du sammanfattar det väl!
GillaGillad av 1 person
Jag hade gjort som du.
Låtit bli att åka dit.
❤️
GillaGilla
Ja, det skulle verkligen kännas fel att åka dit. Både för egen del, men även för hennes. Det hade bara varit falskt.
GillaGilla