Igår varken spred jag ut livsmedel i hela hemmet eller att min hjärna gjorde fler stordåd än det på morgonen. Jag förstår att jag gör er besvikna, men jag hade en ganska normal kväll efter jobbet.

Ja, det vill säga, pandeminormal. Numera så gör man ju inte ett smack! I helgen gjorde jag ju ingenting, utom när Dr Gudsonen hämtade bilen, och jag skjutsade honom och Gudsonenssambo hem sen. Sen dess har jag ju bara varit hemma, för mig själv. Så himla skojsigt att rekommendationerna är att man bara ska umgås med dem i samma hushåll.

Ho ho?? Alla här hemma, var är ni?? Nä just det… Det är ju bara jag som bor här!

Redan innan dess så har ju allt umgänge varit mycket mer begränsat. Och jag förstår verkligen att det måste vara så här nu. Det här är en mardrömssituation! Vem hade ens tänkt tanken att en dödlig farsot skulle dra fram över hela världen? Inte jag…

Får erkänna att jag levt skyddat, i en trygg bubbla i en trygg del av världen. Katastrofer händer i andra delar av världen. Dem läser man om eller ser på TV. Man upplever dem inte! Eller hur?

Så mellan varven slår det mig, att det här är på riktigt. Det händer faktiskt! Otäckt!

Idag börjar jag jobba först klockan 15. Så jag har ägnat morgonen åt min hobby, sovmorgon. Och nu ska jag strax ta mig upp till centrum. Jag behöver handla och hämta ut medumsiner. Ja, alltså mina antidepp och vitaminer. Och så ska jag träffa Carina. Om vi kan sitta och ta en fika utan att trängas så ska vi göra det. Annars går vi kanske en sväng. Ska i alla fall bli trevligt att ses! Det var ett tag sen.

Och det känns som en stor händelse att gå till centrum och träffa en kompis! -Hmm, vad ska jag ha på mig? Byxor? Nej, klänning! Och håret, just det, måste fixa frisyren idag. Kan inte ha kuddfrisyr hela dagen idag, nej! Tjohoo, jag ska ut på vift!! 😄