Jag vill kunna träffa alla jag känner när jag vill, jag vill kunna gå i affärer, på caféer, restauranger, få massage, gå till frissan (JA TACK!). Och jag vill kramas! Jag vill krama mina vänner när vi ses, jag vill krama Pappsen och inte hålla avstånd och vara försiktiga och rädda att smitta varandra.

Jag inser att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har inte varit sjuk, ingen i min närhet har blivit svårt sjuk även om nån haft Covid, och jag har jobbet kvar. Så jag ÄR tacksam mitt i allt. Kanske är det för att vi nu har ett vaccin och att vi därför inom en relativt snar framtid kommer ha det under hyfsad kontroll som man vågar låta de här känslorna komma fram nu? Det är klart att det kommer att dröja, men man kan ändå se att det nån gång kommer att bli annorlunda mot hur det är nu.

Jaha, det var dagens negativa. Tack och hej, leverpastej.