När jag fått svart på vitt att ”min” anti-deppläkare inte längre gick att få tag på så var det ju bara att försöka tänka ut en plan B. Jag googlade hans namn först för att se om han eventuellt öppnat egen mottagning, men han verkar nu jobba på ett av våra sjukhus och inte alls med psykiatri. Så nix, honom kan jag glömma. Och jag VET att ångest inte är rationellt. Jag vet det! För trots att jag ju vet och förstår att det löser sig, så hade jag grym ångest igår. Och är lite förvånad över att jag fick sån ångest, trots att jag ju alltså inser att det kommer lösa sig.

Tryck över bröstet, ytlig andning, som att vara lite andfådd, hela tiden. Och den där märkliga känslan av att liksom ha hjärtat i halsgropen. Ni vet känslan när man blir skrämd eller skiträdd? Det liksom hisnar. Så känns det, men heeela tiden.

Jag skulle börja jobba sent igår, så jag tänkte att jag skulle få kontroll på ångesten under förmiddagen. Jag började med att fundera över om jag skulle ringa sjukförsäkringen och be dem boka tid hos någon annan. Eller om jag skulle ta det med husläkaren. Och bestämde mig för husläkaren, så jag gick in på 1177 och skrev att jag ville boka tid och varför.

Tänkte att om han tar över så är allt samlat på 1 ställe hos samma läkare. Det är han som skriver recept på mina vitaminer efter Gastric Bypassen. Och om han, av någon anledning, inte skulle vilja ta det här så kan jag ju ringa sjukförsäkringen och få tid hos en psykiatriker. Så, jag har en plan! Nu kan du försvinna, ångesten!

Nix, den satt kvar i hela mig ändå! Började tänka att anti-deppläkaren varit som en snuttefilt. Bara vetskapen om att jag kan söka upp honom om jag dippar har känts tryggt.

Jag gjorde mig i ordning och gick ut en promenad, och så ringde jag Systeryster. Behövde prata av mig. Och hon lyssnade och sa ju samma som jag vet, att det så klart kommer lösa sig! Kändes skönt att få babbla av mig! Men ångesten gav inte med sig, alls!

Till slut insåg jag att jag inte skulle kunna jobba. Och det tar VERKLIGEN emot att ringa och sjukanmäla sig när man ska jobba kväll! Vi är ju inte jättemånga som jobbar varje kväll, så försvinner en så blir man för få. Och det är ju inte helt lätt att ordna någon annan när det är samma dag. Usch, så då mådde jag dåligt över det! Men, ångesten var så stark att jag inte klarade av att koncentrera mig och jobba, tyvärr. Så jag ringde Bossen och sa som det var. Och han förstod, han är bra! Sa att han löser kvällen, jag skulle bara ta hand om mig.

En sak som jag hade glömt var hur trött man blir av ångest! Eller om det var för att jag sov oroligt natten till igår. I alla fall så var jag helt slut framåt eftermiddagen!

Fick svar på 1177 av husläkaren att han ville veta mer, varför jag äter antidepp, hur länge jag gjort det och effekten, och hur länge jag tror att jag behöver fortsätta med den. Han hänvisade mig vidare till mottagningens typ chatt-funktion. Så jag loggade in och identifierade mig på deras sida med bank-ID och skrev min historia i stora drag. Att jag ätit den av och till sen 1995 eller 1996, men att varje gång jag gått ur den så blir jag deppig igen så att jag nu ätit en underhållsdos i många år och den dosen har jag ökat under en period när jag dippat. Men att jag varit stabil utan dippar några år nu. (Så skönt!!) Fick svar efter en stund att han självklart skriver ett nytt recept och att när läget inom vården lugnat sig gärna vill att vi ses, om jag inte kände behov av ett besök nu? Och det gör jag ju inte. Så det var en lättnad! Så skönt! Och nu, NU, trodde jag att ångesten skulle släppa. När allt löst sig! Men nä, nä! Här släpper ingenting, inte!

Som sagt, ångest är inte logisk! Suck! Ja, ja, bara att vänta ut, andas lugnt (så gott det nu går…) och försöka ta det lugnt. Kollade på TV, hittade en ny spansk serie på Viaplay, men nu minns jag inte ens vad den heter. Som sagt, man blir ju inte helt klar i knoppen när man har ångest…

Idag är det, än så länge, lite bättre. Jag jobbar inte idag, men hoppas att jag kan göra det imorgon.

Och ska man nu tänka positivt så kanske det här är årets vårdipp?? Den är avklarad nu, liksom? Så när det faktiskt blir vår kan jag bara må bra och njuta? Japp, jag bestämmer att så är det! Punkt!