Idag känns det som att det faktiskt går åt rätt håll. Inte lika stark ångest. Vilket är skönt!

Det är konstigt det här med depression och ångest. Tidigare har jag mest haft ångest när jag gått in i medicinering. De gånger när jag försökt sluta med anti-depp och sen blivit deprimerad så jag måste börja igen. Och när man börjar med anti-depp kan man ju först bli sämre innan den hjälper. För mig har de alltid varit så att då har jag, som tur är, inte blivit mer deppig utan jag har fått ångest.

Första gångerna fick jag då Attarax mot ångesten. Men fy 17!! Den tog inte bort nåt alls av ångesten, men jag blev heeelt lullig av den. Så det var ännu svårare att hantera ångesten. Så nästa gång det var dags sa jag att det inte var ett alternativ. Då fick jag Oxascand, som hjälpte bra. Den ska man dock inte ta under någon längre tid då den kan vara beroendeframkallande. Men för mig har de här ångesttopparna inte hållit i sig mer än en kortare tid, som tur är.

Men så om det var förra våren eller förrförra, så fick jag plötsligt ångest, bara så där. Inte superstark, men ändå. Inget jag kände igen, för jag hade aldrig haft enbart ångest så förut. När jag då träffade min anti-deppläkare så berättade jag det, och han sa att det antagligen var min vår-depp som tagit sig nya uttryck. Jaha, ja.. Och han rekommenderade att så länge jag inte hade super-superstark ångest så var det bättre att inte ta nåt mot den. Då ”lär man sig” att ta sig igenom det, och det blir oftast bättre och lindrigare. Så därför har jag inte tagit något mot ångesten efter det. När jag inte har depression samtidigt så tycker jag att det har fungerat bra ändå. Jag har nån gång inte kunnat jobba några dagar, men oftast har jag klarat av jobbet ändå.

Jag inser att det är olika för alla, så jag menar INTE att ingen nånsin ska ta ångestdämpande! Jag bara berättar hur det är för just mig. Jag är väl medveten om att med riktigt stark ångest, och kanske skitlänge, inte är att leka med.

Ja, ja, nog om det nu! Imorgon tänker jag jobba igen! Känns bra! Och just det, måste berätta något som verkligen värmt mitt i det här. Jag har fått så många fina kommentarer, både här i bloggen och på Facebook! Många som skrivit så fint, erbjudit promenadsällskap eller att ringa. Så gulligt och det har verkligen känts bra! Även från de som inte är allra närmast, det har verkligen värmt!