…så kan man lika gärna göra nåt tråkigt. Tänkte jag och vek ett berg av tvätt!

Nä, men jag tänkte att det inte kräver nån tankeverksamhet, och det kommer kännas bra när det är gjort. Så nu har jag för en gångs skull ingen ren tvätt liggandes i korgstolen!

Men tydligen var det att utmana ödet att skriva att jag är bättre, och ska jobba imorgon.. För nog 17 spände ångesten musklerna sen!

Men f*n heller! Jag spänner oxå musklerna, och skiter i det! Jag tänker inte ge mig, utan tänker jobba. Det är 1 dag, sen är det helg. Så det kommer funka!

Varje gång, nästan, när jag åkt ner i en depression så har det varit nåt som utlöst det. Nån händelse, som visserligen inte varit i proportion till hur jag mått, men som varit det som triggar igång det. Och jag tror att det är samma sak nu, att jag fick veta att läkaren inte finns tillgänglig triggade igång ångesten. Att den reaktionen inte på nåt sätt står i proportion till händelsen spelar liksom ingen roll. Det är vår (nåja… Men nästan) och ”dags” for vårdippen ( som bytts mot ångest sista året eller åren). Och alltså reagerade jag så starkt trots att jag med förståndet, huvudet, visste att det egentligen inte var ett problem.

Känns på nåt knäppt sätt ändå bra att jag klurat ut nån slags logik i det här ologiska! Hänger ni med?? Hahaha

Nu ska jag se om jag kan koncentrera mig och läsa i min bok en stund. Annars åker TV:n på, det funkar alltid.