Igår sitter jag på kontoret i godan ro. Jobbar på, kollegor runt mig pratar med varandra och kunder, och allt är som vanligt. Rätt vad det är så glider Bossen förbi någon meter från mitt skrivbord och säger hej, hej.

Och jag lättar en halvmeter ur stolen och blir halvt ihjälskrämd!

Jo men det är ju helt normalt! Bossen är ju inte direkt skrämmande! Och det är ju inte så väldigt överraskande att han kommer och säger hej. Eller, det borde inte vara det, i alla fall.

Resten av dagen kunde jag ialla fall jobba vidare utan att få fler pulspåslag. Och efter jobbet knatade jag till frissan i centrum. I vanlig ordning sa hon att hon älskar min hårfärg! -Bara silverschampo? Jag försöker, men jag får inte så fin färg, sa hon.

Nyklippt går jag sen hem och försöker få tag i pappsen. Som inte svarar. Men vi hade haft sms-kontakt tidigare så jag blev inte orolig. Och i morse ringde han, då han såg att jag hade ringt. Hans covid-pass hade kommit, äntligen! Toppen!

Idag börjar jag jobba 9.45, och jag kom ur sängen i god tid så jag hann äta frukost i lugn och ro.