Igår när jag kom fram till S:t Göran så stod det i mina papper att jag skulle anmäla mig i receptionen i entrén. Absolut, jag knatade fram dit och ser att man ska anmäla sig på en skärm. Så jag knappar in mitt personnummer, och får till svar att jag inte finns i systemet. Eeehhh, va?? Knatar fram till luckan och frågar personalen där. Som ber mig gå vidare till operationsavdelningen.

Så det gör jag, och är en liten aning orolig att något gått fel så jag inte är bokad. Men sköterskan på op säger direkt att jo då, jag är bokad. -Vad bra att du kom upp ändå!

Så jag får en skrälldus tabletter att svälja ner med medel mot illamående och sen in i omklädningsrummet. På med de raffiga kläderna och strumpor upp på hela låret. Som sakta hasar ner vartefter… Och sen ut i väntrummet. Satt och bläddrade en liten stund i en skvallertidning innan en sköterska kom och hämtade mig. In i ett rum, fick en infart på handen och så ultraljud på urinblåsan. Sen ut i väntrummet en liten stund till, sen kom läkaren och hämtade mig. Han gick igenom vad han ska göra. Stänga hålrummet, bråcket (kallade han det). Han sa att det inte är en stor operation så jag får gå hem och behöver inte sova kvar. Toppen!

Väntar en liten stund igen sen kommer narkossköterskan och hämtar mig och vi går in i operationssalen. Jag får lägga mig på britsen med armarna ut på varsitt stöd. Jag sa att det var ju passande i Påsktider att lägga mig på ett kors. De skrattade och sa att de lovade att inte vara lika brutala som de som korsfäste Jesus. Tack för det!

All personal som kom in var så gulliga, presenterade sig och talade om vilka de var. Det är några stycken på 1 patient. Sist kom narkosläkaren och jag somnade.

Nästa gång som jag är medveten om så ligger jag i en säng på uppvaket. Och fryser. Får kontakt med en i personalen som ger mig en filt till, och efter en stund kommer de med en värmefilt som verkligen värmde upp mig. Så skönt! Jag somnade om, och efter ett tag var jag väldigt varm. Får hjälp att ta bort värmefilten och sussar ett tag till.

Efter en stund kommer en syrra och hjälper mig att ta mig upp och vi går till ett rum med fåtöljer och jag får kaffe och smörgås. Fortfarande trött, så jag slumrar i fåtöljen när jag ätit upp smörgåsen. Sen kommer läkaren och pratar med mig.

Allt hade gått bra. Och det visade sig att det fanns inget bråck. Kirurgen som gjorde min Gastric Bypass hade sytt ingen slitsen så väl, ”han hade verkligen gjort ett bra jobb”, sa kirurgen nu. Och ingen annanstans fanns något som behövde åtgärdas. Däremot så såg han var blödningen varit och han sa att det varit en spontan blödning utan någon uppenbar anledning. -Det kan hända, sa han. Jaha, ja tydligen. -För inte äter du blodförtunnande, frågade han. Och det gör jag ju inte. Han hade kollat hela tarmen och allt såg riktigt bra ut, så det var bara att gå hem. Inga restriktioner, ät, drick och rör på dig som vanligt. Då frågade jag om det även var okej att dricka lite vin i påsk. Och det var det!

Jag fick sjuktaxi hem, så jag knatade ner i receptionen och beställde en bil. Och sen hem och sängen. Fortfarande trött.

Mot smärta skulle jag ta Alvedon och/eller Ipren. Och jag trodde jag hade det hemma, men det hade jag inte. Men min räddare i nöden, Carina, kom över med några Alvedon. Tog 1 gång, men sen har jag inte behövt ta mer. Det är bara lite ömt när jag rör på såren. I sängen fick jag ibland rätta till mig när jag låg på mage så att det inte sträckte eller så. Det är allt! Jag mår alltså toppen, och har ju liksom inte ens opererat nåt. De bara gick in, i samma ärr som sist, och tittade runt. Jag tänkte inte på det när jag pratade med läkaren igår, men kunde inte kirurgen som var inne sist se att det var stängt där Bypassen var gjord? Ja, ja, för nu är allt bara bra i alla fall. Och jag antar att oddsen för en ny spontan blödning inte kan vara så stora. Det bör ju inte ha något med min Gastric Bypass att göra antar jag.