Ger sig inte

Ångesten har varit kvar hela dagen. Inte så stark, men den finns där. Jag märker att jag blir lite rastlös och har svårt att koncentrera mig.

Jag ska ringa och boka tid hos min läkare, jag behöver ändå få nytt recept på antidepp. Då ska jag fråga om jag ska höja dosen lite ett tag. Om det kan hjälpa även fast jag inte alls känner mig deppig. Eller om jag kan få nåt annat mot ångesten.

Det är, som sagt, första gången jag får bara ångest. Jag undrar om det ändå är som en ny variant av vårdepp? Jag har ju sluppit det några år nu, tack och lov! Och får jag så här i stället, så hellre det! Ångest är ju inte trevligt alls, men hellre det än depression. Det är vidrigt!

Ja, ja, det lär ge sig, jag är inte direkt orolig för det. Bara lite brydd att det inte är som det brukar.

Jag ringde för att boka tid idag, men då låg deras bokningssystem nere, så jag får testa imorgon igen. Hoppas det kommit igång, och att han har en tid snart.

Min söndag

Jag satt med en fleecetröja och drack kaffe och läste en stund på balkongen igår. En stund var det skönt, men sen blev det kallt.

Toyboy messade och frågade om jag kunde ta Korven ett tag, lagom när jag gick in. Så jag gjorde mig iordning och åkte dit. På vägen köpte jag med varsin sallad som vi åt till lunch. Sen klädde jag på Korven och placerade henne i hennes vagn. Sen gick jag ut och gick en rask långpromenad. Kände att jag ville ut och röra på mig lite.

När vi kom tillbaka så släppte jag lös Vilda-Hilda på lekplatsen och hon ville gunga.

Hon älskar det! Så jag stod och puttade på en bra stund. Sen ville hon gå in, och gick med bestämda steg hem när jag lyfte ur henne.

Toyboy höll på med badrummet när vi kom in. Nettis var hos frissan med Bäbis. Så vi var själva på nedervåningen medan det sågades och bankades på övervåningen. Korven satte sig i soffan med några leksaker och jag satte mig bredvid. Plötsligt lutar hon sig mot mitt ben och jag märker att ungsudden sover.

Lilla hjärtat!

Helt däckad. Sötkorv!!

Jag satte på TV:n, för jag kom ju liksom ingenstans, och kollade på en dokumentär. Madeleine McCann’s försvinnande. Så hemskt att man ännu inte vet vad som hänt henne!!

Sen kom Nettis och Bäbis hem. Bäbis var fin i håret OCH hade gjort hål i öronen!

Hon var så stolt!! Och så fin!!

Vi fikade och sen åkte jag hemåt. Jag stannade på en mack och köpte en hink, svampar och bilshampo och sen vidare till en mataffär innan jag landade hemma.

Fixade lite, bäddade rent och sen satte jag mig med söndagsbilagorna. Skön kväll!

I natt har jag tyvärr sovit illa. Vaknat flera gånger med lätt ångest. Och haft svårt att somna om. Och ångest?? Över vad? Oklart! Jag har inte haft ångest på massor av år. Jättekonstigt att jag plötsligt vaknar av det mitt i natten. Tidigare när jag haft det här det alltid varit när jag varit deprimerad. Och det är jag, tack och lov, inte alls nu.

Lite låg

Igår försökte jag få tag i några vänner, när jag började tröttna på att sitta på balkongen för mig själv. En fick jag inte tag på alls, och en annan var upptagen o.s.v. Så är det ju ibland. 

Men tyvärr så kände jag mig lite låg och smådeppig. Så där som det kan bli ibland när man är ofrivilligt ensam. Och då får jag ett sms från en nära som oxå är deppig. Mer deppig än jag, jag var ju bara lite tillfälligt låg. Och det gör så ont i mig! Det finns ju inget jag kan göra för att det ska bli bättre för den personen! Man känner sig så maktlös, för man vill ju inget hellre än bara ”fixa” det! Allt jag kan göra är att finnas där, höra av mig. Och jag vet att det räcker långt, av egen erfarenhet, men det tar ju inte bort deppen.

Det är inte lätt att vara människa.

Road trip

Igår efter jobbet mötte jag upp Wilbur föräldrar i centrum. Och så åkte vi, i min bil, till en stor affär 8ch kollade på ny dammsugare till dem. Sist de använde sin så sa det POFF och så vällde det ut svart rök ur den. Hua! Så det var läge för en ny. Och vi fick bra hjälp av en i personalen! En lätt dammsugare som inte låter allt för mycket! 

Sen knatade vi in på Ikeas matavdelning en snabbis. Köpte lite grann där, innan vi styrde kosan hem till dem. Jag tog med deras gamla dammsugare och slängde i grovsoporna hemma. 

Hemma så fixade jag lite mat och satte mig framför TV:n. Såg ett program om psykisk ohälsa och självmord, 30 i veckan,  tror jag det hette. Det var ett bra program! Viktigt att prata om sånt här! Men, det var en sak jag reagerade på. De intervjuade en man som var journalist och författare som gjort ett självmordsförsök. Och han berättade i ”man”-form. Man inser inte konsekvensen av att ta livet av sig, sa han. Man vill bara sova. Nej, det håller i alla fall inte jag med om! För honom var det säkert så! Men så är det inte för alla! Det var inte så för mig!  Det var just det att det var för alltid, oåterkalleligt som jag ville när jag försökte. Jag ville inte sova! Jag ville dö. Jag ville inte vara med längre. Aldrig mer. Sover man så vaknar man igen, och jag ville verkligen inte vakna nånsin igen. Just då så såg jag ju ingen väg ut ur hur fruktansvärt jag mådde. Jag trodde, och kände verkligen, att det skulle vara lika hemskt så länge jag levde. Och när jag till slut kom på hur jag skulle kunna få ett slut på det så var det en otrolig lättnad. Jag hade äntligen hitta ett sätt att slippa må så dåligt! 

När jag trots allt överlevde så skulle jag ha trott att det skulle ha känts som ett misslyckande. Men konstigt nog tänkte jag bara att okej, då var det tydligen inte meningen. Och visserligen litade jag inte på att jag inte skulle känna så igen, men jag kände verkligen att nu MÅSTE jag få hjälp att få livskvalitet igen! Och jag slogs med näbbar och klor för att få hjälp. Långsiktig hjälp! För akut hjälp får man utan problem, men så fort man bara har näsan ovan vattenytan så släpper de en. Eller så var det i alla fall för mig.  Jag fick bråka och argumentera för att få gå i terapi. Några samtal fick jag, men när jag gått i krissamtal  ett antal gånger och bara dippade igen så fick jag slåss för en mer långsiktig terapi. Jag kan inte tycka att det bara är den som har råd att betala själv för att gå privat som ska få hjälp! 

Sedan äter jag ju även antidepressiva och utan dem hjälper det inte med all terapi i världen! Jag blir alldeles iskall när jag ser rubriker i tidningarna om att de är bluff, att de inte skulle hjälpa. Jo, mig har de i alla fall hjälpt! De har troligen räddat livet på mig! För så som jag mår annars, så kan jag inte leva. 

Trött,tröttare, tröttast

Fy vad jag är seg, trött och allmänt. … trött! Bara gäspar och skulle gärna bara lägga mig i soffan och inte göra nåt! 

Vi sitter dubbelt så många mot vad lokalen från början är byggd för, så syret räcker liksom inte till. Så alla är trötta och får ont i huvudet,  på jobbet. Så om 2 veckor så flyttar vi till större lokaler, och jag hoppas innerligt att man kommer märka skillnad och förhoppningsvis vara liiiite piggare då!

 Sen hjälper ju inte vädrets makter till, precis. Jag är ju så känslig för det så jag är ju i alla fall tacksam att jag inte dippar (peppar, peppar ) den här våren!! Men då får nog vädret skärpa till sig snart!

Nu är jag på väg hem, ska byta om och hämta Jaja så ska vi åka och träna.  Hej och hå, kalla oss gärna hurtbullar. Hehe!! Ha en bra kväll!

Vilken tur! 

I torsdags knatade jag in på apoteket för att hämta ut nya antidepp. Men tji fick jag! Jag hade inga fler uttag. Antagligen sa de väl det sist jag hämtade ut, men jag har inget som helst minne av det. Fick liiite panik och skyndade mig hem och kollade hur många piller jag har kvar. Det var 8 piller kvar i kartan…. Blev lite skärrad,tänk om min läkare inte har en tid snabbt. Och nej, han vill träffa mig 1 gång om året och det går vi min sjukförsäkring så jag kan inte gå in och be om ett nytt recept via vårdguiden. 

Imorse ringde jag och sa som det var och höll andan. -Passar det imorgon bitti, frågar sköterskan. Om det gör! ! Dessutom hinner jag dit innan jobbet, så det kunde inte passa bättre!  

Psykisk ohälsa

Det är konstigt det här att det är skamligt att må dåligt psykiskt. Om man fått en kroppslig sjukdom så skäms man inte. Men om man mår dåligt psykiskt så är det lite skamligt av någon anledning. Jag tror och hoppas i och för sig att det blivit bättre, även om det fortfarande är lite grann så.

Jag är ju kroniskt deprimerad, vilket innebär att jag kommer äta antidepressiva hela livet. Och det är inte lyckopiller, som många kallar dem! Man blir inte lycklig. Men man mår bra, kan hålla näsan ovanför kanten av det där svarta hålet som man rasar ner i annars. Med min underhållsdos mår jag som de flesta andra. Ibland glad, ibland ledsen, skrattar och gråter. Men om jag slutar med dem så dippar jag så småningom,  och det så djupt att jag inte tar mig upp utan hjälp. Då vill jag inte leva mer, och det är bara svart runt mig. Och så är det verkligen, det är som att allt är mörkare. 

Så efter att jag testat flera gånger att sluta med dem, och varje gång blivit deprimerad igen, så har jag nu insett att jag ska äta dem hela tiden. Min läkare insåg det, så klart, långt före mig. Jag sa att jag ville klara av det själv,  vara duktig. Han tittade på mig och frågade om jag skulle tänkt likadant om det gällt att ta insulin om jag haft diabetes. Och nej, det hade jag så klart inte! Då insåg jag att det, så klart, inte handlade om att vara duktig! Det är inte på grund av svaghet, att jag inte försöker tillräckligt mycket själv, som jag inte kommer ur depressionen. Det är kemiskt, min kropp kan inte hålla tillräckligt hög nivå av serotinin som behövs för att jag ska må bra. 

Nu är det ganska länge sedan jag dippade och behövde öka dosen under en period. Och det är jag tacksam för! Men det kommer antagligen hända igen nån gång. Och då vet jag att jag måste öka dosen ett tag tills jag blir stabil igen. Det är alltid en avvägning, för det är så klart helt normalt att vara lite nere ibland. Så jag vill ju inte bara sätta i mig piller så fort jag blir lite låg. Men väntar jag för länge är det svårare att komma ur det igen. Som väl är så har jag med åren lärt mig känna igen tecknen bättre. Och det har även mina nära, så jag har bra stöd!