Nöjd

Jag är rätt nöjd med min insats igår! Hann med att få gjort en del. Sedan så kraschade jag i soffan ett tag med ett mellanmål och slötittade lite på TV. 

Det var inget särskilt att se,  så jag fastnade framför Gränsbevakarna Australien. Så fascinerande att folk tror att de ska komma undan med att smuggla in mat, och sen låtsas vara helt oförstående när tullarna plockar upp det ena efter det andra ur deras väskor. 

Är ni i fas inför julen, eller ligger ni efter? Jag tror jag ligger bra till!

Välgörenhet 

Hittar inget bättre ord för rubriken. Av någon anledning så tycker jag att ordet ”välgörenhet ” låter lite… jag vet inte, som att man är självgod? Fånigt för det man menar är ju ändå att man ”gör väl”. 

I alla fall, vad jag skulle komma fram till är att vi ska ge styvmors glasögon till SpecSavers som sedan skänker dem vidare till fattiga i andra länder. Människor som aldrig skulle ha råd att köpa glasögon, utan de lever helt enkelt utan att kunna se ordentligt. 

Vi hittade ganska många par, och det känns i alla fall bra att tänka att de kanske kan hjälpa en annan människa. Kanske den personen kan jobba när den kan se? Så mycket mer meningsfullt än att bara slänga dem! 

Rädsla

Läser i olika bloggar om folk som råkat illa ut på olika sätt och nu lever med rädsla. En har blivit misshandlad och gärningsmannen har fått kontaktförbud, men bryter mot det. En annan har varit med om något otäckt på stan och känner sig otrygg. Och många, många åker inte tunnelbana hem sena kvällar och nätter och så vidare.

Jag har nog dels haft tur, och så är jag kanske lite korkad. För jag är inte rädd. Jag tar alltid tunnelbanan hem, även mitt i natten när jag nu nån gång är ute sent. Och jag går hem från tunnelbanan. Visst tänker jag på vilken väg jag väljer och så vidare, men annars så knatar jag på. Jag är tacksam dels för att jag inte har råkat illa ut, men oxå för att jag inte är rädd och känner mig begränsad. 

Jag har haft inbrott hemma en gång. I min förra lägenhet, dörren var i flisor en dag när jag kom från jobbet. Och min första känsla? Allra först förvåning. Som snabbt övergick i ilska!! J*klar vad arg jag var när jag STORMADE in för att skälla ut dem! Som tur var, för mig, så var de inte kvar. Då hade jag antagligen råkat illa ut, det inser jag, men då var jag bara så fly förbannad att jag inte tänkte på det. Polisen kom och hyresvärden kom och fixade dörren hjälpligt. Och så fick jag inte röra något för det skulle komma andra poliser och leta fingeravtryck dagen därpå. Så jag tassade bara in och hämtade tandborsten och så sov jag hos M och L den natten. Dagen därpå så kom polisen och kollade runt och letade avtryck och sen fick jag plocka i ordning hemma. Det var ju en aning rörigt, kan man säga. Men de hade bara stulit smycken och stökat till, de hade inte sönder en massa. 

När jag höll på och fixade och städade efter dem så tänkte jag mycket på hur det skulle kännas att bo där. Någon hade varit inne, i mitt hem, oinbjuden och ovälkommen! Men när jag hade städat och sedan fått en ny dörr så kände jag mig trygg igen. Det var som att jag ”återerövrade” mitt hem, jag städade bort dem. Och så tänkte jag lite krasst att vem har hört om nån som har haft inbrott 2 gånger? Det kan inte vara så många! Den lägenheten var dessutom på nedre botten, med 2 fönster i markplan. Så jag hade nog snarare trott att om jag nån gång skulle fått inbrott så skulle de tagit sig in genom ett fönster. Men de gick in genom dörren. Och antingen så hade de järnkoll eller jättetur, för grannen på samma våningsplan var hemma och var mammaledig. Men hon var borta över dan, just då.

Hur som helst, jag är glad att jag inte blev rädd och otrygg efter inbrottet! Och ännu gladare och tacksam är jag att jag inte råkat ut för något värre! Jag kan verkligen förstå om man blir rädd och känner sig otrygg efter att man råkat illa ut. Det kan inte vara lätt, man blir ju så begränsad. Och självklart ska man vara försiktig och vara rädd om sig. Jag menar inte att jag är dumdristig. Men jag är tacksam att jag vågar vara ute sent om jag vill, och att jag inte är rädd att ta tunnelbanan hem.

Kroppsbehåring

Mina ben….. Alltså de är långhåriga nu! Ända från bikinilinjen ner till fotknölarna. Långa, svarta, hårstrån. Snyggt? Nää, inte särskilt! Varför kan det inte bli mode med håriga ben?? Va? Det går ju annars mode i allt. Olika kroppsformer, som att nu ska man ha stor rumpa, till exempel. Men håriga ben verkar aldrig bli inne.

Jag gick ju och skulle ta bort allt hår med laser, men efter att jag gått X antal gånger och bara tyckte mig märka en marginell skillnad så har jag gett upp det. Det kostade ändå ganska mycket, och jag skulle alltså ha behövt gå massor av gånger till för att få bort håret.

På sommaren så håller jag ju efter behåringen. Minst 1 gång i veckan sitter jag med epilatorn. Och så tar jag de strån som växer precis under huden med pincett. Ett j*kla pillande, kan jag tala om! Men då jag är på klippor eller strand, är barbent till klänning, så är det ju nödvändigt att hålla behåringen stången. Men nu, på vintern, så visar jag ju inte benen. Och då blir det inte av. Jag har aldrig hudfärgade nylonstrumpor, som ni kanske förstår. Tjocka, svarta, strumpbyxor är det som gäller.

I will not keep calm and you can fuck off  har börjat vinterbada. Det kanske är vad som ska till för att jag ska hålla benen hårfria även vintertid? 

Slut för idag

Nu är jag på väg hem. Ska handla lite på vägen. Eventuellt kommer Carina över ikväll. Hoppas det!

Jag funderar på om jag ska köpa Voltarengel när jag är i centrum. Jag tror ju att jag har det hemma, men om jag inte har det så blir det inte förrän tidigast imorgonkväll jag kan köpa det. Och jag vill ju börja NU så det blir bra nån gång! Näää, jag tror faktiskt att jag har det hemma, så jag chansar på det!

Ha en bra kväll! 

Ny serie

Carina påminde mig om att Enkelstöten började igår. Jag hann precis hem tills den började! Kul med svenska serier som är bra, och den var bra, tycker jag!

Så jag kollade på den och sen var det nattadags. Ändå var det nästan omöjligt att komma ur sängen imorse. Att jag ska ha så svårt att pallra mig upp! Jag vaknar ju av klockradion, men kan inte förmå mig att kliva ur sängen. Suck…

Och foten… Ja, dagsrapporten kommer här: Läget oförändrat från igår. Bättre, men inte bra. Funderar på om jag kanske ska äta nån antiinflammatorisk medumsin? Voltaren eller nåt. Eller Voltarengel, kom jag på nu! Det har jag för mig att jag har hemma. Måste rota i gömmorna när jag kommer hem,det är ju bergis bra!?

Kanske, kanske….

Jag vågar nästan inte känna efter…. Eller skriva det! Men, kanske, kanske, så är foten bättre idag?!

Jag ska inte ropa hej än, och verkligen inte gå och träna, men det känns som att det vänt! Yyyyeeeeeiiiiiii!

Igår slutade jag jobba kl 15, och då gick jag och satte mig på ett fik med en kopp te och min bok i 1 timme. Sen knatade jag till en restaurang och mötte Agneta och Rebecka och åt vedugnsbakad pizza. Så gott!! Vi satt ett tag och babblade om allt möjligt, bland annat Agnetas kommande 60-årsfest. Den kommer bli skoj, med en massa folk!

När jag kom hem så sjönk jag ner i soffan med TV:n på. Inget särskilt att kolla på, så jag chattade ett tag med Carina i stället. Sen gick jag och la mig och läste. Men jag var så trött så ganska snart så släckte jag och somnade. Och jag har drömt jättekonstigt i natt! Sällan jag minns vad jag drömt, men de här drömmarna minns jag. Det är 2 olika, för de hänger inte ihop alls. Helskumma, så inget att berätta om.

Idag skiner solen!! Helt underbart, särskilt efter den traumatiska upplevelsen av snöblandat regn igår! Hua!!!! Och så läste jag i en annan blogg att om bara 1 månad, drygt, så vänder det och börjar bli ljusare igen. Jag tar fasta på det!