Igår ringde min kusin, som bor långt upp i norr. Det är min morbrors dotter, och vi har inte setts så ofta. Men enbart pga avstånd och för att hon vuxit upp med sin mamma och styvpappa.

Sambon hade berättat att moster och hon löst upp sitt samboavtal när moster flyttade in på vårdboende. Så det är jag och kusin som räknas som närmast anhöriga. Eh, jaha…? Så kusin tänker åka ner till Stockholm, för vi måste ta tag i allt praktiskt. Och vaka hos moster. Jag blev helt matt. Jag sa att hon gärna får bo hos mig, men att jag inte kände mig säker på att jag tänkte vaka eller ens ta tag i nåt praktiskt. Vi enades om att var och en gör det som känns rätt för en själv. Och jag sa att hon uppenbarligen var en bättre människa än jag. Moster har varit riktigt elak mot henne, sist de hördes.

Det känns som att moster in i det sista ska ha full kontroll och manipulerar. Och jag tänker inte göra våld på mig själv. För det är så det känns, om jag skulle sitta vid hennes dödsbädd. Och dessutom skulle det kännas falskt.

Jaha, sen var jag rätt splittrad när jag jobbade vidare. Massa tankar som far runt i huvudet om allt det här.

Efter jobbet mötte jag Anna-Lotta i stan och vi gick på bio. Vi såg House of Gucci. Den var bra, men tragisk!

När jag kommer ut från filmen så har sambon ringt, och hon ber mig ringa upp. Jag sms:ar att jag är ute på stan och att jag ringer som idag efter jobbet. Det var okej, skrev hon.

När jag lagt mig så ringer telefonen, som ligger i köket på laddning. Sambon har fått samtal från boendet att moster dött. Tydligen så har hon inte varit vaken på hela dagen, och vid 22 så slutade hon andas.

Jag antar att det ändå var det bästa, hon har haft det tufft och ont.

När jag somnat ringer det igen och jag hinner inte svara. Sambon lämnar ett meddelande att jag kan åka till Karolinska under dagen idag om jag vill se moster. Jag läste det nu på morgonen, och svarade nej tack. Jag tänker på om moster verkligen skulle velat det? Inte för att jag vill, oavsett. Men med tanke på vår knepiga relation så skulle ju inte jag velat det om det vore tvärtom.

Ja ja, jag tar en sak i taget nu. Inget ont som inte har nåt gott med sig: jag och kusinen kommer ses för första gången på jag vet inte hur många år. Alltid något!

Eller… Den funkar tydligen bättre när jag sover…

I torsdags började jag jobba 8.45 och i går, fredag, jobbade jag hemma (som tur var!!) och när jag gick och la mig på torsdag kväll kollade jag så att klockradion stod på alarm. Det gjorde den! Toppen, allt frid och fröjd!

Sussar gott hela natten. Plötsligt är jag klarvaken: Jag börjar 1 timme tidigare idag! 7.45, och jag ändrade inte tid för väckning igår. Vänder mig om i sängen och ser att klockan är 7.30. Jaha ja, bara att kasta mig upp.

Hur 17 kan man mitt i sovandet komma på att man missat att ställa om klockan? Det var ju bra, så jag klagar inte på något sätt, jag bara undrar hur det är möjligt. När hjärnan knappt funkar mellan varven ens när jag är vaken.

Hur som helst var det ju tur att jag skulle jobba hemma. In i badrummet, blaska av mig, borsta tänderna och sen klä på mig och ta med lattekaffet och en macka till datorn och börja jobba!

M och jag hade ju pratat om att ses i helgen och hon hörde av sig på eftermiddagen. Vi ville ses på kvällen! Mysigt!! Eeehhh… Sen kom vi på att just det, L är ju förkyld. Han hade testat sig men inte fått svar än, så det var ju ingen bra idé att ses kom vi på då. Typiskt! Vi höll på att missa den lilla detaljen i vår iver att ses.

Så min kväll tillbringades i min egen soffa med TV:n som sällskap. Kollade bland annat på Skavlan, jag gillar det programmet.

Idag behövde jag i alla fall inte hålla reda på nån tid för väckning, utan kunde sussa i lugn och ro tills jag vaknade av mig själv. Jag vaknade efter 9, men låg och drog mig till cirka 10. Älskar att ligga och dra mig, låta tankarna vandra och bara vara.

Hoppas ni får en fin lördag!