Jag brukar verkligen inte känna efter och vara orolig för att bli sjuk. Har ingen hypokondri alls. Tvärtom snarare, tänker ofta att äähh, det går över!

Men nu får jag erkänna att jag är en aning nojig kring magen. Rent förnuftigt tänker jag att det tog 9 år efter min Gastric Bypass innan det här hände. Så sannolikheten att det ska hända igen de här 4 veckorna innan jag ska in för att lokalisera och stänga ”hålet” (tror läkaren kallade det en slits, kanske?) måste ju ändå vara minimal.

Ändå så sa ju läkaren att jag skulle åka in direkt om jag kände av magen igen. Och de orden fastnade verkligen! Så nu tycker jag att magen känns lite uppblåst, spänd. Och det tyckte jag inte att den var i torsdags när jag skrevs ut. Eller?? Det är ju i och för sig inte ett tecken på att tarmen fastnat nånstans. Men är det som det ska?

Ja men ni hör ju, så här håller jag på. Suck!

Gick en sväng upp till centrum igår. Mötte M och tog en fika och fick mina smycken. Jag tog av dem inför operationen och när hom kom så tog hon med dem hem. Kändes bättre än att ha dem på sjukhuset. Mysigt att ses och babbla lite. Hon var så fin, hade lite smink och skulle ut och äta med sin systerdotter med sambo!

Knatade hem igen sen, låg eller satt i soffan och läste mest. Och kollade på sociala medier och hittade i vanlig ordning kul saker som passar in på mig.

Ja, alla sätt är bra!

Och den här, den är SÅ jag!

Förutom att jag numera inte alls glömmer att jag inte springer! Och nu, nu FÅR jag ju inte ens träna eller springa! Ooo, så tråkigt! 😉

I söndags tidig kväll började jag få ont i magen. Mer och mer ont. När jag gick och la mig tog jag med mobilen in i sovrummet, den brukar jag annars lämna i köket. Men jag ville ha den nära. Vid 22 så skickade jag ett sms till Ladyboss att jag inte skulle komma till jobbet på måndagen pga magen. Sen kröp jag ihop i fosterställning och försökte somna. Men det gick inte alls, det gjorde så himla ont, nu i hela magen och även i bröstryggen.

Nu började jag bli rädd och insåg att jag måste ha hjälp så jag tar telefonen och ringer M, som direkt hör att allt inte står rätt till. Eventuellt insåg hon väl det bara av det faktum att jag ringer vid midnatt… Hon frågar om jag vill att hon kommer och kör in mig, och det vill jag gärna. När hon bara en liten stund senare kommer kastar hon bara ett öga på mig och sen ringer hon en ambulans. Jag hör henne säga att jag är grå i ansiktet.

Nu domnar mina händer bort, och jag blir livrädd att jag kanske fått en hjärtinfarkt. På kvinnor blir det ofta buksmärtor har jag hört. Och mamma dog ju av det enbart 44 år gammal. Det är också bland det första ambulanspersonalen frågar om. Men de tar ett EKG som är bra, det är inga konstigheter alls. Och domningarna i mina händer beror på att jag hyperventilerar på grund av smärtan, förklarar de. Okej, det var ju åtminstone bra att det inte är hjärtat som är problemet. Men ont har jag fortfarande.

Så in med mig på akuten. Där tar de prover och klämmer på min mage överallt. Och det gör ont där läkaren klämmer. De skickar mig på kontraströntgen och röntgenläkaren ser att jag har blod i bukhålan. Så nu är frågan var det kommer ifrån? De frågar om jag haft ont en längre tid, och att det blev värre nu? Nä, inte alls.

Då är det mest troliga att en bit av tarmen fastnat i ett ”hål” och slitit sönder ett kärl i tarmkexet. Så de ska öppna magen. Det är en något större risk för det när man är Gastric Bypassopererad. Upp på en avdelning och så duscha. Och sen ner på operation.

När jag vaknar så säger de att de inte hittat någon aktiv blödning, och tarmen hade lagt sig rätt igen. Så de satte dränage så att det blod som kommit skulle komma ut, och om det skulle blöda mer så skulle vi se det. Tillbaks till avdelningen, där de tagit blodprov flera gånger om dagen, och natten. För att se så att mitt blodvärde inte sjunker, då kan det tyda på inre blödning.  får inte äta eller dricka alls, enbart dropp. Ifall de måste operera igen.

Efter någon dag utan att något mer hänt för jag börja dricka. Flytande, enbart klar dryck. Kaffe men i så fall utan mjölk, te, vatten och buljong. Vilken fest! Ont i magen, men nu en annan sorts ont. Ont i de små snitten och där dränet sitter. Kan bara ligga på vänster sida, annars gör det ont. Ja, ja, det går. Har infarter både här och där, ett tag 2 i höger arm och 1 i vänster.  Och blåmärken efter alla stick. Men det vet jag ju att det blir så när de sticker mig. Jag får ju blåmärken av ingenting!

Igår eftermiddag så sa läkaren att han var nöjd med både provsvar och att det kommit så lite i dränaget, så nu kunde de ta bort det och jag fick börja äta utan restriktioner.

Godaste soppan och mackan ever!

M kom på besök 1 dagen och hade med sig hudkräm. Tack!!! Jag är ju en sån torris, så jag beklagade mig att hon inte tänkt på det när hon packade väska till mig. 😉 Jag kunde ju fasiken inte tänka själv, jag hade nog med ontet, faktiskt!

Igår kom Nettis och hälsade på. Hon tyckte jag var så snygg i de för stora sjukhuskläderna. Och efter ett tag så undrade hon varför jag hade halksockor, och dessutom med halkskydd på båda sidor.

Jag svarade att jag antar att det är för att om man är lite borta efter operationer eller så så ska man bara kunna dra på dem utan att det spelar roll hur de hamnar, svarar jag. – Jaha, de är sjukhusets, svarar hon. Jag trodde de var dina egna.

Tack för den!! Hahaha!!

Jaha, läget just nu är att jag avvaktar ronden. Misstänker att jag får åka hem idag. De har sagt att jag ska komma tillbaka för ny operation så att de kan hitta öppningen eller ”hålet” och stänga det. Det känns bra, då ska det inte kunna hända igen. För det räcker med 1 gång!