På våren brukar jag ofta få en dipp och bli deppig. Vilket jag tycker är så himla ologiskt eftersom jag älskar och längtar efter våren varje år! Så det tog många år innan jag insåg att min läkare hade rätt. Jag sa att det bara var slumpen, att det berodde på annat som råkat hända just på våren o.s.v. I alla fall så har jag insett att det är så, och nu nästan väntar jag på att den ska komma, den där dippen. Än mår jag bara bra, så jag tänker att i år ska jag minsann lura deppen, i år ska jag må bra hela våren! Fast jag kan nog inte lura den, kommer det så kommer det. Men jag är i alla fall beredd, och kommer då att öka dosen antidepp en period. Det är ändå rätt skönt att ha en plan, att vara beredd och veta vad jag ska göra för att ta mig ur det!

Första gången jag blev deprimerad så var det hemskt! Jag kände inte igen mig själv alls, var livrädd och undrade vad som hände, vem jag var plötsligt! Och jag hade fysiskt ont i hela kroppen. Och man brukar säga att ”att det är ett mörker”, och det stämmer verkligen. När man är deprimerad så ÄR det mörkt runt en! Och lukter, det är nåt med lukter. I alla fall för mig, jag brukar tycka att det luktar cigaretter, lite svagt, äckligt. Om det inte vore för att det är hemskt så är det på ett sätt fascinerande vad kroppen/psyket kan åstadkomma! T.ex. att ångest kan få en att inte kunna andas. Det är inget fel på kroppen, luftvägarna och lungorna är helt friska. Ändå kan man inte få luft, känns det som.

En tröst är att det aldrig blivit lika illa som första gången, igen. Jag vet inte varför, men jag tror att dels så blir jag inte lika rädd eftersom jag nu känner igen vad det är som händer. Och jag vet att det kan och kommer bli bra igen!!! För DET var det som var värst, att jag verkligen trodde att nu skulle det aldrig kunna bli bra igen, nu skulle jag må så här skitdåligt jämt!

Att jag berättar det här är för att jag hoppas att det kanske, kanske, kan hjälpa någon annan som mår dåligt. Fortfarande är det ju lite skämmigt att inte må bra psykiskt, och när det kanske är första gången så tror man ju att det inte går att bli bättre. MEN DET BLIR BÄTTRE!!! Be om hjälp, och var inte rädd att äta anti depressiva en period. Jag vägrade först, hade fördomar om ”lyckopiller”. Men man kommer inte ur en ordentlig depression utan. Många äter dem en period och klarar sig sen alldeles utmärkt utan. Andra, som jag, får äta en låg dos hela livet. Inte konstigare än att behöva ta andra mediciner hela livet. En diabetiker måste ta insulin jämt, och ingen säger åt dem att det är hemskt, att de borde försöka  utan i alla fall! Tro mig, jag har försökt utan, och det tar ett tag och sen dippar jag. Så nu har jag och min läkare (han före mig…) insett att jag har brist på eget serotonin i hjärnan och behöver medicinera.

Jag sitter och tar sats för att ringa och boka tid hos min läkare. Vet inte riktigt varför det tar emot egentligen, men det gör det. Först fick jag ta sats för att ta mig ur sängen…. Jag sover inte, men kan ändå inte förmå mig att gå upp.

Men jag har bestämt att jag ska boka tid idag, så det ska jag! Och jag har dessutom bestämt att jag ska plocka undan hemma idag, så det ska jag oxå! Det är mycket nu….

Gunvor läste i bloggen att jag mår lite si och så just nu, så i morse ringde hon och sa att hon kommer över. Så vi har suttit på balkongen och druckit te i solen och babblat. Så gulligt av henne att komma farandes!

Känner mig trött, sover inte så himla bra när jag mår dåligt, så jag ska vila en stund nu, tänkte jag. Det blir inte direkt några upplyftande och skojfriska inlägg just nu. Men jag vill vara ärlig i bloggen, och inte mörka hur min verklighet ser ut.

Ikväll ska jag på stor fest. Anna-Lotta fyller jämt och hennes man har fyllt, så de har bjudit ca 100 personer på mat och dricka. Jag har sett fram emot det här, och tänker gå även om det känns som att jag hellre skulle sitta hemma. Men jag vet att jag mår bättre om jag gör sånt som jag normalt gillar. Så, jag ska försöka få utsidan att inte se ut som insidan känns, och pallra mig iväg.

Annars är det ju roligt att göra sig fin och måla sig o.s.v. men när jag mår dåligt känns det jättekonstigt att piffa sig. Ja, ja, bara att ta tag i!

Jag har stannat hemma idag, och nu har jag i alla fall masat mig ur sängen. Det är inte som när det är som värst, trots allt. Jag ska ge det över helgen, mår jag inte bättre sen ska jag ringa min läkare, så får jag höja dosen igen ett tag.

Det är som att jag är lite bedövad, det som är bra når inte in. Tänker jag på resan, som ju var kanon, så tänker jag att Ja, men den är ju över, vad har jag nu att se fram emot? Tänker jag på viktnedgången så känns det som att va f*n spelar det för roll, om jag är tjock eller inte? Jag mår ju skit ändå!

Eftersom jag varit här, och djupare ner oxå, förut, så vet jag att jag kommer ur det. Jag vet vad jag måste göra. Så jag SKA gå ut idag, jag SKA göra det jag bokat i helgen. Och jag kommer kontakta min läkare om det inte gett sig på söndag. Jag har lärt mig genom åren.

Jag hade tänkt att jag skulle packa upp eller plocka undan lite hemma, eller fixa naglarna eller… Ja, nåt annat av allt som skulle behöva fixas. Men jag har ingen lust med nånting alls. Känns bara grått, trist och meningslöst. Utan att det egentligen finns nån särskilt bra anledning till det. Men det är ju så det är för mig, rätt var det är så är det bara deppigt.

Usch, hoppas det inte blir värre, och inte länge. Jag vill inte!!!