Vilken tur! 

I torsdags knatade jag in på apoteket för att hämta ut nya antidepp. Men tji fick jag! Jag hade inga fler uttag. Antagligen sa de väl det sist jag hämtade ut, men jag har inget som helst minne av det. Fick liiite panik och skyndade mig hem och kollade hur många piller jag har kvar. Det var 8 piller kvar i kartan…. Blev lite skärrad,tänk om min läkare inte har en tid snabbt. Och nej, han vill träffa mig 1 gång om året och det går vi min sjukförsäkring så jag kan inte gå in och be om ett nytt recept via vårdguiden. 

Imorse ringde jag och sa som det var och höll andan. -Passar det imorgon bitti, frågar sköterskan. Om det gör! ! Dessutom hinner jag dit innan jobbet, så det kunde inte passa bättre!  

Psykisk ohälsa

Det är konstigt det här att det är skamligt att må dåligt psykiskt. Om man fått en kroppslig sjukdom så skäms man inte. Men om man mår dåligt psykiskt så är det lite skamligt av någon anledning. Jag tror och hoppas i och för sig att det blivit bättre, även om det fortfarande är lite grann så.

Jag är ju kroniskt deprimerad, vilket innebär att jag kommer äta antidepressiva hela livet. Och det är inte lyckopiller, som många kallar dem! Man blir inte lycklig. Men man mår bra, kan hålla näsan ovanför kanten av det där svarta hålet som man rasar ner i annars. Med min underhållsdos mår jag som de flesta andra. Ibland glad, ibland ledsen, skrattar och gråter. Men om jag slutar med dem så dippar jag så småningom,  och det så djupt att jag inte tar mig upp utan hjälp. Då vill jag inte leva mer, och det är bara svart runt mig. Och så är det verkligen, det är som att allt är mörkare. 

Så efter att jag testat flera gånger att sluta med dem, och varje gång blivit deprimerad igen, så har jag nu insett att jag ska äta dem hela tiden. Min läkare insåg det, så klart, långt före mig. Jag sa att jag ville klara av det själv,  vara duktig. Han tittade på mig och frågade om jag skulle tänkt likadant om det gällt att ta insulin om jag haft diabetes. Och nej, det hade jag så klart inte! Då insåg jag att det, så klart, inte handlade om att vara duktig! Det är inte på grund av svaghet, att jag inte försöker tillräckligt mycket själv, som jag inte kommer ur depressionen. Det är kemiskt, min kropp kan inte hålla tillräckligt hög nivå av serotinin som behövs för att jag ska må bra. 

Nu är det ganska länge sedan jag dippade och behövde öka dosen under en period. Och det är jag tacksam för! Men det kommer antagligen hända igen nån gång. Och då vet jag att jag måste öka dosen ett tag tills jag blir stabil igen. Det är alltid en avvägning, för det är så klart helt normalt att vara lite nere ibland. Så jag vill ju inte bara sätta i mig piller så fort jag blir lite låg. Men väntar jag för länge är det svårare att komma ur det igen. Som väl är så har jag med åren lärt mig känna igen tecknen bättre. Och det har även mina nära, så jag har bra stöd!

Skit!!

Varför skulle det gå fort och lätt?? Don Pedro vill inte köpa, han tycker det var ett gulligt lantställe (det är det) men han fick inte den riktiga känslan för det (Nä, inte jag heller…).

Nu har jag lagt ut en annons på Blocket Bostad, och hoppas att nån nappar. Känns ju inte som att det är toppenläge att få sålt nu på hösten, tyvärr. Hojta GÄRNA till om ni vet nån som vill köpa en söt stuga.

stugalandet, matplats

Igen…

…står det kassar och prylar i min hall. Samma kassar och prylar som stod där för en vecka sedan.
Känslorna är delade.
Husfruen och jag åkte ut till stugan i förmiddags och plockade ihop mina saker. När vi var på väg i bilen gick ångesten över. Och det kändes helt okej att vara där. Det kändes bra att vara där tillsammans med en vän. Och det gick både bättre och fortare att fixa till där ute än jag trott! Så nu är där fint inför visning för intresserade köpare! Vet ni någon som vill köpa en söt sommarstuga utanför Västerås, så hojta till!

Känslorna är kluvna, som sagt. Lättnad över att jag bestämt mig och över att jag fått ordning inför visning. En viss sorg över att det inte blev som jag trott och hoppats. Jag ville ju känna mig avslappnad och fridfull i min lilla stuga. Och det var ju superkul att planera för vistelse där, och att köpa prylar dit.
Och ett stort plus var verkligen närheten till min kollega från dagistiden! Men vi kommer fortsätta ses!!
Så det känns som om känslorna åker berg och dalbana! !

Nu fokus på något helt annat! Imorgon ska det avsnitt av Första hjälpen som kommer sändas i SVT senare i höst, och som jag ska vara med i spelas in. Så nu har jag kört Silk-epilen i ansiktet. Vill inte se ut som fru Ludendorf i TV!

Tillbaka idag

Idag ska jag och Husfruen åka ut till stugan och plocka i ordning och ta hem mina saker igen. Och jag har ångest. Jag tänkte igår att det dels kanske skulle kännas bra för att jag tar tag i avslutet liksom. Och dels kanske det skulle kännas bra att ha med en vän dit.  Men jag får ångest bara av att tänka att jag ska dit. Det här är så sjukt!

Återkommer när jag är hemma igen! Hoppas ni får en bra dag!

Sol och bad

Igår var jag på stranden flera timmar.

image

Babblade med kompisar som oxå kom dit. Kändes bra och ångesten la sig. På eftermiddagen var jag hos Frida och Pontus i nya lägenheten som de renoverar och städade bort lite byggdamm. Sen hem till katten. Kände mig okej och somnade tidigt. Men har vaknat flera gånger och alltid är stugan i tankarna då. Usch!!! Jag förstår att vänner säger att jag ska ge det lite tid, att det kanske blir bättre. Jag skulle antagligen säga samma sak. Men jag KÄNNER verkligen bara att jag vill bli av med den!! Kommer bli en sån lättnad när det är över!

Från dröm till mardröm

Inatt drömde jag om stugan, att jag och en kompis skulle försöka byngla ut kylskåpet som är trasigt. Det började forsa ut massor av vatten ur det och jag fick inte bort vattnet. Det var blött överallt och golvet blev förstört. Sen började nåt brinna. Det var bara kaos.
Hur kunde min dröm förvandlas till en mardröm så snabbt?
Det som jag var så himla glad åt ger nu bara ångest. Inte så där som man slänger ur sig ibland, att man har ”ångest” för att det är söndag,  eller så. Utan, faktiskt, riktig ångest. Tryck över bröstet, illamående och andfådd. Ibland värre så jag känner panik.

Nu önskar jag bara att jag får det sålt snabbt. Tror ju tyvärr att det kan ta ett tag. Vill bara få det här ur världen! Nu!