Läkarbesök

Igår knatade jag iväg till min husläkare. Vi pratade om min dos på antideppen och enades om att jag inte ska sänka igen. Åtminstone inte nu, när vårdippen kan ligga i startgroparna. Jag tror det är första gången jag träffar honom. Kanske jag varit 1 gång tidigare, för flera år sen, men jag kände inte igen honom så jag vet inte. Men han var bra, och kändes kunnig. Det stod på hans namnskylt att han är specialistläkare. Låter tryggt! Vet visserligen inte vad han är specialist i, men ändå! 😉

Sen gick jag till labbet och lämnade blodprov. Efter Gastric Bypass så gör jag det med jämna mellanrum.

Sen hem och fortsatte jobba.

Efter jobbet knatade jag iväg till thaisalongen och fick 1 timmes massage. Som vanligt så otroligt skönt! Skulle kunna ligga och bli knådad hur länge som helst!

Har kollat på en miniserie på Viaplay, Inventing Anna. Baserad på verkliga händelser. Jag minns när det skrevs om det. En ung kvinna som påstod att hon var en rik arvtagerska som lurade sociteten i New York på massor av pengar, bodde på svindyra hotell utan att betala och liknande. Otroligt hur länge hon lyckades hålla på innan bubblan sprack! Serien var riktigt bra! 4 sangria.

Ny telefon

Igår plockade jag upp Nettis och vi åkte till MOS och hämtade min nya mobil. Killen i affären var så hjälpsam och förde över allt från den gamla luren till den här. Den nya datorn, som jag får på köpet, kommer skickas hem till mig.

När det var klart så fick vi till en nagelsalong där Nettis fixade sina naglar. Det blev superfint! Sen åkte vi till Anita och bynglade in byrån jag fått av dem i min bil. Sen hem till mig och kånkade upp byrån, och satte min mobil på laddning.

Sen hjälpte Nettis mig få igång bank-ID och Swish och fixa en del inställningar i mobilen. Men, en sak som vi inte fick till var Authenticator, och utan den kommer jag inte in på Facebook och Instagram. Suck!

Och när jag skulle sätta igång datorn för att googla om Authenticator så vägrade den att funka igen. Den startar, men jag kan inte öppna nåt program. Kommer alltså inte ut på nätet!! Aaarrrrrgghhh!

Så, jag kommer alltså inte in på Facebook eller Instagram eller Messenger överhuvudtaget! Och har just nu ingen dator. Jag hoppas den nya kommer snart. Fast, jag måste ändå kunna logga in för att komma åt de sidorna….

Över till något annat. Ångesten var mycket mildare igår, stundtals ingen alls! Så skönt!

Så idag tänker jag jobba, tror det kommer funka bra!

Tack, nu räcker det!

Jag tömde hyllorna i sänggaveln igår.

Jag tänker ta bort dem, och bara ha kvar själva framsidan. Då får jag plats att ha en byrå under TV:n i stället.

Och så valde jag att ta av toppen på den stammen av dracenan som inte mådde så bra. Och så satte jag den i vatten och slängde den nedre, halvdöda, delen.

Dessutom var jag upp till centrum och handlade. Sen orkade jag inget mer. Ångesten håller i sig.

Jag tycker att det räcker nu. Jag har ju tänkt jobba på måndag, så nu får det väldigt gärna klinga av!

Värst är det dagtid, av nån anledning. Lite lugnare på kvällen.

Jag kollade på en film om Ted Bundy igår. Och sen började jag kolla på en dokumentärserie med bandinspelningar där han själv berättar sin version för en journalist. Så läskig människa!

Jag såg oxå på Carina Bergfeldt. Alltså, Mark Levengood! Man bara måste ju älska honom! Han verkar vara en så himla underbar människa!

Hit och dit, upp och ner

Lite så känner jag mig. Ofokuserad, minst sagt… Igår höjde jag dosen och jag hade grym ångest hela dagen. Försökte läsa, men fick läsa om hela tiden för jag visste inte vad jag läst. Började tänka på annat. Jag kan börja med en sak, får syn på nåt annat som jag gör och sen hittar jag det första som inte är avslutat. Och det är alltså bara småsaker, som i morse när jag hade tagit mina tabletter i handen och skulle fylla på vatten i ett glas för att svälja dem. Då får jag se att det står disk som jag inte ställt in i diskmaskinen, och börjar öppna luckan. Och håller på att tappa mina piller som jag ju har i handen! Inser att okej, en sak i taget: först ta medicinen, sen ställa in i diskmaskinen! Så där är det hela tiden, jag gör en sak, börjar mitt i med något annat och inget blir som det ska.

Ångesten var lite lugnare igår på kvällen, men jag har vaknat några gånger under natten av den. Och den är med mig även idag. Men nu är det dag 2 med högre dos av min antidepp, så snart så ska det bli bättre!

Det är skönt att jag vid det här laget vet hur det funkar, jag är inte rädd för ångesten och jag vet att det blir bra igen. Det är så klart jobbigt när det pågår, och helst skulle jag ju självklart slippa det här. Men nu är det så här, jag har den här sjukdomen och har lärt mig hantera den.

Jag ska försöka ta tag i och sortera lite bland mina olästa böcker idag. Då gör jag nåt och det gör inget om det blir lite galet. Skulle ju inte direkt rekommendera någon att ge mig nåt viktigt att ta tag i just nu. He he!

Tidig vår??

På senare år så har ju min vårdepp istället varit vårångest. Och i år tycker tydligen min kropp att det är vår redan. Eller nåt… Kanske ska gå ut och rulla mig i snön så kroppen inser att det inte är vår än?

Sedan helgen har jag haft ångest, mer eller mindre stark, hela tiden. Och en ny ingrediens är hjärtklappning. Ibland så stark att det känns som om hjärtat bankar så hårt att jag nästan tror att det ska kännas på utsidan. Kan inte minnas att jag haft så förut.

Igår var ångesten konstant rätt hög, och jag kände mig liksom lite borta i huvudet. Jag var/är trött och liksom lite trög i huvudet. Antagligen för att kroppen har fullt upp med ångesten, eller nåt. Så till slut gav jag upp, skrev till Bossen och talade om hur jag mår och att jag stängde ner jobbandet. La mig i soffan och trodde jag skulle somna, men icke. Läste ett tag, men tappade tråden hela tiden. Va fasiken då? Ja, ja, satte i stället på TV:n, den kan jag liksom slötitta på.

Jag har sagt det förut och det är verkligen så. Jag har mycket hellre ångest än depression. När jag deppar så blir allt bara mörkt och jag liksom stänger av, eller stängs av. Jag väljer det inte själv, att stänga av. Och inget når liksom in till mig. Då mår jag verkligen skit och vill inte vara med.

Ångest är så klart jobbigt, men jag är fortfarande jag. Jag känner fortfarande saker, glädje och så. Jag kan skämta, skratta åt saker. Och det är så värdefullt! Så på ett sätt ”mår jag bra” trots ångesten.

När jag stängt ner jobbet igår så gick jag in där jag kan chatta med min läkare/vårdcentral och skrev att jag behöver öka dosen ett tag. Och när jag skrev så insåg jag att det kanske inte är bara ett tag, jag har ätit samma dos många år nu, och jag har haft ångest lite nu och då ett bra tag nu. Inte som nu, så att jag känt behov av att öka dosen, men det har kommit och gått. Och tydligen så blir kronisk depression värre med åldern. Och enligt tandläkaren så är jag ju äldre. He he!

Jag har fått svar på chatten idag, av en sjuksköterska, att de är tungt belastade men att de återkommer. Så då bestämde jag mig för att jag ökar dosen på eget bevåg ändå. Med min förra läkare så gjorde jag så, han sa att jag skulle göra det när jag dippade. Så nu hoppas jag bara att jag inte kommer få mer ångest ett tag. När jag justerar dosen blir jag inte deppigare utan får just ångest. Så vi får väl se hur det blir nu.

Depression

Jag tror att jag hade depressioner redan som barn. Jag vet inte, så klart, men jag minns att jag i perioder var så ledsen och drog mig undan och tyckte jag var så ensam. Och att jag tänkte att jag ville dö. Som riktigt liten visste jag kanske inte vad det innebär, men jag minns att jag tänkte det. Jag satt inne på vår toalett och grät och ville dö. Jag minns inte varför eller om det kanske bara var nåt som hänt. I den lägenheten bodde vi bara tills jag var 6 år, så jag minns bara det som en enskild händelse. Det kan alltså ha varit bara det tillfället. Men som lite äldre, unga tonår, minns jag att jag i perioder var låg och ensam. Tyckte livet var skit.

När jag nu som vuxen fått diagnosen kronisk depression funderar jag på om jag kanske redan då hade perioder då jag var deprimerad? Inte så djupt att jag skadade mig själv eller så, men jag mådde inte bra.

Ja, ja, nog om det! Det var bara nåt jag funderat lite på.

Man brukar säga att när F*n blir gammal blir han religiös. Och när jag blir/är gammal så skippar jag frivilligt en dag i solen… Känner inte för att släpa med mig packning och matsäck och ligga i solen idag. Sitter hemma vid köksbordet och äter frukost och läser bloggar och skriver här. Sen tänker jag sätta upp parasollet på balkongen och sitta i skuggan och läsa. Kanske att benen får vara i solen, men resten i skugga. Så packningen från igår som jag lät vara för att ta med igen idag, ska packas upp. Bikinisarna ska tvättas och sen, när jag känner för det så ska jag sätta upp sista spegeln i vardagsrummet. Och en fotogenlampa som man kan ha på väggen. Sen ska jag fota och försöka lägga upp bild eller bilder här. Det är ju fullt i mitt bildvaddetnuheter här, så jag måste ta bort nån bild ur ett gammalt inlägg och det var lite småbökigt att göra. Men hav tålamod!

Klarblå himmel och strålande sol! Jag älskar det, även om jag av någon outgrundlig anledning inte vill åka till klipporna idag. Vem är jag??

Flytta

Igår åkte jag till Agneta som är i flyttagen. Hon ska bara flytta snett över gatan så vi tog alla växter och tavlor och kånkade ner för 2 trappor, över gatan, på trottoaren och upp för 2 trappor in i nya lägenheten. Som var så fin!! En jättefin lägenhet med balkong. Där kommer bli toppen!

Idag ska flyttfirman komma och ta alla kartonger och möbler. När vi hade tagit över alla växter och tavlor så bjöd Agneta på lunch på ett fik i närheten. Gott och mysigt att sitta och babbla lite i lugn och ro.

Ångesten höll sig på en väldigt låg nivå hela dagen igår! Och även nu när jag vaknat känns det helt okej! Så nu hoppas jag att det bara var en tillfällig topp i fredags, och att den förmodligen berodde på att jag glömt antideppen på torsdagen.

Jag kollade på några fler avsnitt av Inlåst, som serien heter, på Netflix igår. Den är så där. Jag ska kolla hur många avsnitt det är, för jag vet inte om den är så bra att jag vill se på den här serien i en hel evighet…

Nu ska jag borsta tänderna och sätta igång och jobba!

Jobb

Att säga att det gick bra att jobba igår vore att ta i. Eller ljuga faktiskt… För fy 17 vad ångest jag hade igen igår! Eventuellt så kan ju det ju ha att göra med att jag glömde ta min medicin i torsdags…

Ja, jag jobbade hela dagen i alla fall, men hur effektiv jag var kan vi väl låta bli att prata om? Tack!

Efter jobbet så gjorde jag mig iordning och åkte över till Jaja, som var själv hemma. Hon lagade god pasta och sen satt vi och slöade i varsin soffhörna och kollade på TV. Lugnt och skönt! Och, under över alla under, vartefter kvällen gick så lugnade ångesten ner sig!

Så vi hade riktigt kul, fnissade åt att vi båda visst hade mos i huvudet, tappade bort vad vi skulle komma fram till när vi började berätta nåt och var allmänt förvirrade båda två!

Jag bestämde att om ångesten håller i sig så ska jag öka min antidepp ett tag. Då är det ju min vårdepp, som ju de senaste åren tagit form av ångest i stället. Så nu har jag en plan!

Idag har jag bara hunnit gå upp och ätit frukost, men än så länge känner jag mig ganska okej! Visst, känner att den finns där, men bara svagt. En ångest-unge bara. Så nu tänker jag att det vänt! Jag bestämmer det, så!

Idag skiner solen från en klarblå himmel!! Så jag ska träffa en kompis, Maria, ute på en promenad. Ska bli mysigt! Vi ses alldeles för sällan, men när vi ses så skrattar vi jämt en massa och har så kul ihop!

Kul blogg det här! 😉 Kan tänka mig att om nån ska beskriva vad den handlar om så blir det väl typ: Ja, alltså den är en tant som skriver om sitt liv. Jaha, lever hon ett spännande liv? Ja, verkligen! Hon skriver antingen om att hon ligger i soffan och kollar på TV eller om sin depression och ångest! Ha ha ha!!

Går bra nu

Igår så ringde Marja, Nettis mamma, när hon hade läst att jag har ångest. Så gulligt! Så vi babblade en stund och hon talade om att de har 15 grader på Gotland. Oj, sa jag och gick och kollade på min termometer. Och vi hade 12 plus!! Så då fick jag fart ut när vi hade pratat klart! Gick en (visserligen kort) promenad och hittade en parkbänk som är lite mer tillbakalutad och med fotpall i en park. Satte mig på den en stund och bara andades. Skönt!

Handlade lite innan jag gick hem igen. När jag var hemma så chattade Svägerskan och frågade hur det var. Skrev hjärtan, och hade oxå läst om ångesten. Så gulligt, och det känns verkligen bra att familj och vänner bryr sig.

Men alltså, trots att jag har ångest så skulle jag ändå säga att jag liksom ”mår bra”. När jag är deprimerad, ja då mår jag INTE bra. Då mår jag skit! Trots ångest så kan jag skoja och skratta. Jag ”lever” trots ångesten.

Igår när jag hade lagt mig var det stört omöjligt att somna, och nog 17 blev ångesten värre då. Suck… Ja, ja, till slut somnade jag ju i alla fall. Och när klockradion satte igång så gjorde jag som jag brukar och lyssnade på nyheterna i sängen. Och somnade om… Vaknade igen 7.15, 30 minuter senare. Jaha, tur jag jobbar hemifrån!

P.S. Som sagt, med ångest funkar inte huvudet riktigt som det ska… När jag tog min medicin ur dosetten nu på morgonen så ser jag att igår tog jag visst inte mina piller. Alltså, det glömmer jag ALDRIG! Ja, utom igår då, tydligen…

När man ändå har ångest…

…så kan man lika gärna göra nåt tråkigt. Tänkte jag och vek ett berg av tvätt!

Nä, men jag tänkte att det inte kräver nån tankeverksamhet, och det kommer kännas bra när det är gjort. Så nu har jag för en gångs skull ingen ren tvätt liggandes i korgstolen!

Men tydligen var det att utmana ödet att skriva att jag är bättre, och ska jobba imorgon.. För nog 17 spände ångesten musklerna sen!

Men f*n heller! Jag spänner oxå musklerna, och skiter i det! Jag tänker inte ge mig, utan tänker jobba. Det är 1 dag, sen är det helg. Så det kommer funka!

Varje gång, nästan, när jag åkt ner i en depression så har det varit nåt som utlöst det. Nån händelse, som visserligen inte varit i proportion till hur jag mått, men som varit det som triggar igång det. Och jag tror att det är samma sak nu, att jag fick veta att läkaren inte finns tillgänglig triggade igång ångesten. Att den reaktionen inte på nåt sätt står i proportion till händelsen spelar liksom ingen roll. Det är vår (nåja… Men nästan) och ”dags” for vårdippen ( som bytts mot ångest sista året eller åren). Och alltså reagerade jag så starkt trots att jag med förståndet, huvudet, visste att det egentligen inte var ett problem.

Känns på nåt knäppt sätt ändå bra att jag klurat ut nån slags logik i det här ologiska! Hänger ni med?? Hahaha

Nu ska jag se om jag kan koncentrera mig och läsa i min bok en stund. Annars åker TV:n på, det funkar alltid.