Lite så känner jag mig. Ofokuserad, minst sagt… Igår höjde jag dosen och jag hade grym ångest hela dagen. Försökte läsa, men fick läsa om hela tiden för jag visste inte vad jag läst. Började tänka på annat. Jag kan börja med en sak, får syn på nåt annat som jag gör och sen hittar jag det första som inte är avslutat. Och det är alltså bara småsaker, som i morse när jag hade tagit mina tabletter i handen och skulle fylla på vatten i ett glas för att svälja dem. Då får jag se att det står disk som jag inte ställt in i diskmaskinen, och börjar öppna luckan. Och håller på att tappa mina piller som jag ju har i handen! Inser att okej, en sak i taget: först ta medicinen, sen ställa in i diskmaskinen! Så där är det hela tiden, jag gör en sak, börjar mitt i med något annat och inget blir som det ska.

Ångesten var lite lugnare igår på kvällen, men jag har vaknat några gånger under natten av den. Och den är med mig även idag. Men nu är det dag 2 med högre dos av min antidepp, så snart så ska det bli bättre!

Det är skönt att jag vid det här laget vet hur det funkar, jag är inte rädd för ångesten och jag vet att det blir bra igen. Det är så klart jobbigt när det pågår, och helst skulle jag ju självklart slippa det här. Men nu är det så här, jag har den här sjukdomen och har lärt mig hantera den.

Jag ska försöka ta tag i och sortera lite bland mina olästa böcker idag. Då gör jag nåt och det gör inget om det blir lite galet. Skulle ju inte direkt rekommendera någon att ge mig nåt viktigt att ta tag i just nu. He he!

På senare år så har ju min vårdepp istället varit vårångest. Och i år tycker tydligen min kropp att det är vår redan. Eller nåt… Kanske ska gå ut och rulla mig i snön så kroppen inser att det inte är vår än?

Sedan helgen har jag haft ångest, mer eller mindre stark, hela tiden. Och en ny ingrediens är hjärtklappning. Ibland så stark att det känns som om hjärtat bankar så hårt att jag nästan tror att det ska kännas på utsidan. Kan inte minnas att jag haft så förut.

Igår var ångesten konstant rätt hög, och jag kände mig liksom lite borta i huvudet. Jag var/är trött och liksom lite trög i huvudet. Antagligen för att kroppen har fullt upp med ångesten, eller nåt. Så till slut gav jag upp, skrev till Bossen och talade om hur jag mår och att jag stängde ner jobbandet. La mig i soffan och trodde jag skulle somna, men icke. Läste ett tag, men tappade tråden hela tiden. Va fasiken då? Ja, ja, satte i stället på TV:n, den kan jag liksom slötitta på.

Jag har sagt det förut och det är verkligen så. Jag har mycket hellre ångest än depression. När jag deppar så blir allt bara mörkt och jag liksom stänger av, eller stängs av. Jag väljer det inte själv, att stänga av. Och inget når liksom in till mig. Då mår jag verkligen skit och vill inte vara med.

Ångest är så klart jobbigt, men jag är fortfarande jag. Jag känner fortfarande saker, glädje och så. Jag kan skämta, skratta åt saker. Och det är så värdefullt! Så på ett sätt ”mår jag bra” trots ångesten.

När jag stängt ner jobbet igår så gick jag in där jag kan chatta med min läkare/vårdcentral och skrev att jag behöver öka dosen ett tag. Och när jag skrev så insåg jag att det kanske inte är bara ett tag, jag har ätit samma dos många år nu, och jag har haft ångest lite nu och då ett bra tag nu. Inte som nu, så att jag känt behov av att öka dosen, men det har kommit och gått. Och tydligen så blir kronisk depression värre med åldern. Och enligt tandläkaren så är jag ju äldre. He he!

Jag har fått svar på chatten idag, av en sjuksköterska, att de är tungt belastade men att de återkommer. Så då bestämde jag mig för att jag ökar dosen på eget bevåg ändå. Med min förra läkare så gjorde jag så, han sa att jag skulle göra det när jag dippade. Så nu hoppas jag bara att jag inte kommer få mer ångest ett tag. När jag justerar dosen blir jag inte deppigare utan får just ångest. Så vi får väl se hur det blir nu.