Road trip

Igår efter jobbet mötte jag upp Wilbur föräldrar i centrum. Och så åkte vi, i min bil, till en stor affär 8ch kollade på ny dammsugare till dem. Sist de använde sin så sa det POFF och så vällde det ut svart rök ur den. Hua! Så det var läge för en ny. Och vi fick bra hjälp av en i personalen! En lätt dammsugare som inte låter allt för mycket! 

Sen knatade vi in på Ikeas matavdelning en snabbis. Köpte lite grann där, innan vi styrde kosan hem till dem. Jag tog med deras gamla dammsugare och slängde i grovsoporna hemma. 

Hemma så fixade jag lite mat och satte mig framför TV:n. Såg ett program om psykisk ohälsa och självmord, 30 i veckan,  tror jag det hette. Det var ett bra program! Viktigt att prata om sånt här! Men, det var en sak jag reagerade på. De intervjuade en man som var journalist och författare som gjort ett självmordsförsök. Och han berättade i ”man”-form. Man inser inte konsekvensen av att ta livet av sig, sa han. Man vill bara sova. Nej, det håller i alla fall inte jag med om! För honom var det säkert så! Men så är det inte för alla! Det var inte så för mig!  Det var just det att det var för alltid, oåterkalleligt som jag ville när jag försökte. Jag ville inte sova! Jag ville dö. Jag ville inte vara med längre. Aldrig mer. Sover man så vaknar man igen, och jag ville verkligen inte vakna nånsin igen. Just då så såg jag ju ingen väg ut ur hur fruktansvärt jag mådde. Jag trodde, och kände verkligen, att det skulle vara lika hemskt så länge jag levde. Och när jag till slut kom på hur jag skulle kunna få ett slut på det så var det en otrolig lättnad. Jag hade äntligen hitta ett sätt att slippa må så dåligt! 

När jag trots allt överlevde så skulle jag ha trott att det skulle ha känts som ett misslyckande. Men konstigt nog tänkte jag bara att okej, då var det tydligen inte meningen. Och visserligen litade jag inte på att jag inte skulle känna så igen, men jag kände verkligen att nu MÅSTE jag få hjälp att få livskvalitet igen! Och jag slogs med näbbar och klor för att få hjälp. Långsiktig hjälp! För akut hjälp får man utan problem, men så fort man bara har näsan ovan vattenytan så släpper de en. Eller så var det i alla fall för mig.  Jag fick bråka och argumentera för att få gå i terapi. Några samtal fick jag, men när jag gått i krissamtal  ett antal gånger och bara dippade igen så fick jag slåss för en mer långsiktig terapi. Jag kan inte tycka att det bara är den som har råd att betala själv för att gå privat som ska få hjälp! 

Sedan äter jag ju även antidepressiva och utan dem hjälper det inte med all terapi i världen! Jag blir alldeles iskall när jag ser rubriker i tidningarna om att de är bluff, att de inte skulle hjälpa. Jo, mig har de i alla fall hjälpt! De har troligen räddat livet på mig! För så som jag mår annars, så kan jag inte leva. 

Trött,tröttare, tröttast

Fy vad jag är seg, trött och allmänt. … trött! Bara gäspar och skulle gärna bara lägga mig i soffan och inte göra nåt! 

Vi sitter dubbelt så många mot vad lokalen från början är byggd för, så syret räcker liksom inte till. Så alla är trötta och får ont i huvudet,  på jobbet. Så om 2 veckor så flyttar vi till större lokaler, och jag hoppas innerligt att man kommer märka skillnad och förhoppningsvis vara liiiite piggare då!

 Sen hjälper ju inte vädrets makter till, precis. Jag är ju så känslig för det så jag är ju i alla fall tacksam att jag inte dippar (peppar, peppar ) den här våren!! Men då får nog vädret skärpa till sig snart!

Nu är jag på väg hem, ska byta om och hämta Jaja så ska vi åka och träna.  Hej och hå, kalla oss gärna hurtbullar. Hehe!! Ha en bra kväll!

Vilken tur! 

I torsdags knatade jag in på apoteket för att hämta ut nya antidepp. Men tji fick jag! Jag hade inga fler uttag. Antagligen sa de väl det sist jag hämtade ut, men jag har inget som helst minne av det. Fick liiite panik och skyndade mig hem och kollade hur många piller jag har kvar. Det var 8 piller kvar i kartan…. Blev lite skärrad,tänk om min läkare inte har en tid snabbt. Och nej, han vill träffa mig 1 gång om året och det går vi min sjukförsäkring så jag kan inte gå in och be om ett nytt recept via vårdguiden. 

Imorse ringde jag och sa som det var och höll andan. -Passar det imorgon bitti, frågar sköterskan. Om det gör! ! Dessutom hinner jag dit innan jobbet, så det kunde inte passa bättre!  

Psykisk ohälsa

Det är konstigt det här att det är skamligt att må dåligt psykiskt. Om man fått en kroppslig sjukdom så skäms man inte. Men om man mår dåligt psykiskt så är det lite skamligt av någon anledning. Jag tror och hoppas i och för sig att det blivit bättre, även om det fortfarande är lite grann så.

Jag är ju kroniskt deprimerad, vilket innebär att jag kommer äta antidepressiva hela livet. Och det är inte lyckopiller, som många kallar dem! Man blir inte lycklig. Men man mår bra, kan hålla näsan ovanför kanten av det där svarta hålet som man rasar ner i annars. Med min underhållsdos mår jag som de flesta andra. Ibland glad, ibland ledsen, skrattar och gråter. Men om jag slutar med dem så dippar jag så småningom,  och det så djupt att jag inte tar mig upp utan hjälp. Då vill jag inte leva mer, och det är bara svart runt mig. Och så är det verkligen, det är som att allt är mörkare. 

Så efter att jag testat flera gånger att sluta med dem, och varje gång blivit deprimerad igen, så har jag nu insett att jag ska äta dem hela tiden. Min läkare insåg det, så klart, långt före mig. Jag sa att jag ville klara av det själv,  vara duktig. Han tittade på mig och frågade om jag skulle tänkt likadant om det gällt att ta insulin om jag haft diabetes. Och nej, det hade jag så klart inte! Då insåg jag att det, så klart, inte handlade om att vara duktig! Det är inte på grund av svaghet, att jag inte försöker tillräckligt mycket själv, som jag inte kommer ur depressionen. Det är kemiskt, min kropp kan inte hålla tillräckligt hög nivå av serotinin som behövs för att jag ska må bra. 

Nu är det ganska länge sedan jag dippade och behövde öka dosen under en period. Och det är jag tacksam för! Men det kommer antagligen hända igen nån gång. Och då vet jag att jag måste öka dosen ett tag tills jag blir stabil igen. Det är alltid en avvägning, för det är så klart helt normalt att vara lite nere ibland. Så jag vill ju inte bara sätta i mig piller så fort jag blir lite låg. Men väntar jag för länge är det svårare att komma ur det igen. Som väl är så har jag med åren lärt mig känna igen tecknen bättre. Och det har även mina nära, så jag har bra stöd!

Skit!!

Varför skulle det gå fort och lätt?? Don Pedro vill inte köpa, han tycker det var ett gulligt lantställe (det är det) men han fick inte den riktiga känslan för det (Nä, inte jag heller…).

Nu har jag lagt ut en annons på Blocket Bostad, och hoppas att nån nappar. Känns ju inte som att det är toppenläge att få sålt nu på hösten, tyvärr. Hojta GÄRNA till om ni vet nån som vill köpa en söt stuga.

stugalandet, matplats

Igen…

…står det kassar och prylar i min hall. Samma kassar och prylar som stod där för en vecka sedan.
Känslorna är delade.
Husfruen och jag åkte ut till stugan i förmiddags och plockade ihop mina saker. När vi var på väg i bilen gick ångesten över. Och det kändes helt okej att vara där. Det kändes bra att vara där tillsammans med en vän. Och det gick både bättre och fortare att fixa till där ute än jag trott! Så nu är där fint inför visning för intresserade köpare! Vet ni någon som vill köpa en söt sommarstuga utanför Västerås, så hojta till!

Känslorna är kluvna, som sagt. Lättnad över att jag bestämt mig och över att jag fått ordning inför visning. En viss sorg över att det inte blev som jag trott och hoppats. Jag ville ju känna mig avslappnad och fridfull i min lilla stuga. Och det var ju superkul att planera för vistelse där, och att köpa prylar dit.
Och ett stort plus var verkligen närheten till min kollega från dagistiden! Men vi kommer fortsätta ses!!
Så det känns som om känslorna åker berg och dalbana! !

Nu fokus på något helt annat! Imorgon ska det avsnitt av Första hjälpen som kommer sändas i SVT senare i höst, och som jag ska vara med i spelas in. Så nu har jag kört Silk-epilen i ansiktet. Vill inte se ut som fru Ludendorf i TV!

Tillbaka idag

Idag ska jag och Husfruen åka ut till stugan och plocka i ordning och ta hem mina saker igen. Och jag har ångest. Jag tänkte igår att det dels kanske skulle kännas bra för att jag tar tag i avslutet liksom. Och dels kanske det skulle kännas bra att ha med en vän dit.  Men jag får ångest bara av att tänka att jag ska dit. Det här är så sjukt!

Återkommer när jag är hemma igen! Hoppas ni får en bra dag!