Depression

Jag tror att jag hade depressioner redan som barn. Jag vet inte, så klart, men jag minns att jag i perioder var så ledsen och drog mig undan och tyckte jag var så ensam. Och att jag tänkte att jag ville dö. Som riktigt liten visste jag kanske inte vad det innebär, men jag minns att jag tänkte det. Jag satt inne på vår toalett och grät och ville dö. Jag minns inte varför eller om det kanske bara var nåt som hänt. I den lägenheten bodde vi bara tills jag var 6 år, så jag minns bara det som en enskild händelse. Det kan alltså ha varit bara det tillfället. Men som lite äldre, unga tonår, minns jag att jag i perioder var låg och ensam. Tyckte livet var skit.

När jag nu som vuxen fått diagnosen kronisk depression funderar jag på om jag kanske redan då hade perioder då jag var deprimerad? Inte så djupt att jag skadade mig själv eller så, men jag mådde inte bra.

Ja, ja, nog om det! Det var bara nåt jag funderat lite på.

Man brukar säga att när F*n blir gammal blir han religiös. Och när jag blir/är gammal så skippar jag frivilligt en dag i solen… Känner inte för att släpa med mig packning och matsäck och ligga i solen idag. Sitter hemma vid köksbordet och äter frukost och läser bloggar och skriver här. Sen tänker jag sätta upp parasollet på balkongen och sitta i skuggan och läsa. Kanske att benen får vara i solen, men resten i skugga. Så packningen från igår som jag lät vara för att ta med igen idag, ska packas upp. Bikinisarna ska tvättas och sen, när jag känner för det så ska jag sätta upp sista spegeln i vardagsrummet. Och en fotogenlampa som man kan ha på väggen. Sen ska jag fota och försöka lägga upp bild eller bilder här. Det är ju fullt i mitt bildvaddetnuheter här, så jag måste ta bort nån bild ur ett gammalt inlägg och det var lite småbökigt att göra. Men hav tålamod!

Klarblå himmel och strålande sol! Jag älskar det, även om jag av någon outgrundlig anledning inte vill åka till klipporna idag. Vem är jag??

Flytta

Igår åkte jag till Agneta som är i flyttagen. Hon ska bara flytta snett över gatan så vi tog alla växter och tavlor och kånkade ner för 2 trappor, över gatan, på trottoaren och upp för 2 trappor in i nya lägenheten. Som var så fin!! En jättefin lägenhet med balkong. Där kommer bli toppen!

Idag ska flyttfirman komma och ta alla kartonger och möbler. När vi hade tagit över alla växter och tavlor så bjöd Agneta på lunch på ett fik i närheten. Gott och mysigt att sitta och babbla lite i lugn och ro.

Ångesten höll sig på en väldigt låg nivå hela dagen igår! Och även nu när jag vaknat känns det helt okej! Så nu hoppas jag att det bara var en tillfällig topp i fredags, och att den förmodligen berodde på att jag glömt antideppen på torsdagen.

Jag kollade på några fler avsnitt av Inlåst, som serien heter, på Netflix igår. Den är så där. Jag ska kolla hur många avsnitt det är, för jag vet inte om den är så bra att jag vill se på den här serien i en hel evighet…

Nu ska jag borsta tänderna och sätta igång och jobba!

Jobb

Att säga att det gick bra att jobba igår vore att ta i. Eller ljuga faktiskt… För fy 17 vad ångest jag hade igen igår! Eventuellt så kan ju det ju ha att göra med att jag glömde ta min medicin i torsdags…

Ja, jag jobbade hela dagen i alla fall, men hur effektiv jag var kan vi väl låta bli att prata om? Tack!

Efter jobbet så gjorde jag mig iordning och åkte över till Jaja, som var själv hemma. Hon lagade god pasta och sen satt vi och slöade i varsin soffhörna och kollade på TV. Lugnt och skönt! Och, under över alla under, vartefter kvällen gick så lugnade ångesten ner sig!

Så vi hade riktigt kul, fnissade åt att vi båda visst hade mos i huvudet, tappade bort vad vi skulle komma fram till när vi började berätta nåt och var allmänt förvirrade båda två!

Jag bestämde att om ångesten håller i sig så ska jag öka min antidepp ett tag. Då är det ju min vårdepp, som ju de senaste åren tagit form av ångest i stället. Så nu har jag en plan!

Idag har jag bara hunnit gå upp och ätit frukost, men än så länge känner jag mig ganska okej! Visst, känner att den finns där, men bara svagt. En ångest-unge bara. Så nu tänker jag att det vänt! Jag bestämmer det, så!

Idag skiner solen från en klarblå himmel!! Så jag ska träffa en kompis, Maria, ute på en promenad. Ska bli mysigt! Vi ses alldeles för sällan, men när vi ses så skrattar vi jämt en massa och har så kul ihop!

Kul blogg det här! 😉 Kan tänka mig att om nån ska beskriva vad den handlar om så blir det väl typ: Ja, alltså den är en tant som skriver om sitt liv. Jaha, lever hon ett spännande liv? Ja, verkligen! Hon skriver antingen om att hon ligger i soffan och kollar på TV eller om sin depression och ångest! Ha ha ha!!

Går bra nu

Igår så ringde Marja, Nettis mamma, när hon hade läst att jag har ångest. Så gulligt! Så vi babblade en stund och hon talade om att de har 15 grader på Gotland. Oj, sa jag och gick och kollade på min termometer. Och vi hade 12 plus!! Så då fick jag fart ut när vi hade pratat klart! Gick en (visserligen kort) promenad och hittade en parkbänk som är lite mer tillbakalutad och med fotpall i en park. Satte mig på den en stund och bara andades. Skönt!

Handlade lite innan jag gick hem igen. När jag var hemma så chattade Svägerskan och frågade hur det var. Skrev hjärtan, och hade oxå läst om ångesten. Så gulligt, och det känns verkligen bra att familj och vänner bryr sig.

Men alltså, trots att jag har ångest så skulle jag ändå säga att jag liksom ”mår bra”. När jag är deprimerad, ja då mår jag INTE bra. Då mår jag skit! Trots ångest så kan jag skoja och skratta. Jag ”lever” trots ångesten.

Igår när jag hade lagt mig var det stört omöjligt att somna, och nog 17 blev ångesten värre då. Suck… Ja, ja, till slut somnade jag ju i alla fall. Och när klockradion satte igång så gjorde jag som jag brukar och lyssnade på nyheterna i sängen. Och somnade om… Vaknade igen 7.15, 30 minuter senare. Jaha, tur jag jobbar hemifrån!

P.S. Som sagt, med ångest funkar inte huvudet riktigt som det ska… När jag tog min medicin ur dosetten nu på morgonen så ser jag att igår tog jag visst inte mina piller. Alltså, det glömmer jag ALDRIG! Ja, utom igår då, tydligen…

När man ändå har ångest…

…så kan man lika gärna göra nåt tråkigt. Tänkte jag och vek ett berg av tvätt!

Nä, men jag tänkte att det inte kräver nån tankeverksamhet, och det kommer kännas bra när det är gjort. Så nu har jag för en gångs skull ingen ren tvätt liggandes i korgstolen!

Men tydligen var det att utmana ödet att skriva att jag är bättre, och ska jobba imorgon.. För nog 17 spände ångesten musklerna sen!

Men f*n heller! Jag spänner oxå musklerna, och skiter i det! Jag tänker inte ge mig, utan tänker jobba. Det är 1 dag, sen är det helg. Så det kommer funka!

Varje gång, nästan, när jag åkt ner i en depression så har det varit nåt som utlöst det. Nån händelse, som visserligen inte varit i proportion till hur jag mått, men som varit det som triggar igång det. Och jag tror att det är samma sak nu, att jag fick veta att läkaren inte finns tillgänglig triggade igång ångesten. Att den reaktionen inte på nåt sätt står i proportion till händelsen spelar liksom ingen roll. Det är vår (nåja… Men nästan) och ”dags” for vårdippen ( som bytts mot ångest sista året eller åren). Och alltså reagerade jag så starkt trots att jag med förståndet, huvudet, visste att det egentligen inte var ett problem.

Känns på nåt knäppt sätt ändå bra att jag klurat ut nån slags logik i det här ologiska! Hänger ni med?? Hahaha

Nu ska jag se om jag kan koncentrera mig och läsa i min bok en stund. Annars åker TV:n på, det funkar alltid.

Mindre nu

Idag känns det som att det faktiskt går åt rätt håll. Inte lika stark ångest. Vilket är skönt!

Det är konstigt det här med depression och ångest. Tidigare har jag mest haft ångest när jag gått in i medicinering. De gånger när jag försökt sluta med anti-depp och sen blivit deprimerad så jag måste börja igen. Och när man börjar med anti-depp kan man ju först bli sämre innan den hjälper. För mig har de alltid varit så att då har jag, som tur är, inte blivit mer deppig utan jag har fått ångest.

Första gångerna fick jag då Attarax mot ångesten. Men fy 17!! Den tog inte bort nåt alls av ångesten, men jag blev heeelt lullig av den. Så det var ännu svårare att hantera ångesten. Så nästa gång det var dags sa jag att det inte var ett alternativ. Då fick jag Oxascand, som hjälpte bra. Den ska man dock inte ta under någon längre tid då den kan vara beroendeframkallande. Men för mig har de här ångesttopparna inte hållit i sig mer än en kortare tid, som tur är.

Men så om det var förra våren eller förrförra, så fick jag plötsligt ångest, bara så där. Inte superstark, men ändå. Inget jag kände igen, för jag hade aldrig haft enbart ångest så förut. När jag då träffade min anti-deppläkare så berättade jag det, och han sa att det antagligen var min vår-depp som tagit sig nya uttryck. Jaha, ja.. Och han rekommenderade att så länge jag inte hade super-superstark ångest så var det bättre att inte ta nåt mot den. Då ”lär man sig” att ta sig igenom det, och det blir oftast bättre och lindrigare. Så därför har jag inte tagit något mot ångesten efter det. När jag inte har depression samtidigt så tycker jag att det har fungerat bra ändå. Jag har nån gång inte kunnat jobba några dagar, men oftast har jag klarat av jobbet ändå.

Jag inser att det är olika för alla, så jag menar INTE att ingen nånsin ska ta ångestdämpande! Jag bara berättar hur det är för just mig. Jag är väl medveten om att med riktigt stark ångest, och kanske skitlänge, inte är att leka med.

Ja, ja, nog om det nu! Imorgon tänker jag jobba igen! Känns bra! Och just det, måste berätta något som verkligen värmt mitt i det här. Jag har fått så många fina kommentarer, både här i bloggen och på Facebook! Många som skrivit så fint, erbjudit promenadsällskap eller att ringa. Så gulligt och det har verkligen känts bra! Även från de som inte är allra närmast, det har verkligen värmt!

Trött av ångest

När jag fått svart på vitt att ”min” anti-deppläkare inte längre gick att få tag på så var det ju bara att försöka tänka ut en plan B. Jag googlade hans namn först för att se om han eventuellt öppnat egen mottagning, men han verkar nu jobba på ett av våra sjukhus och inte alls med psykiatri. Så nix, honom kan jag glömma. Och jag VET att ångest inte är rationellt. Jag vet det! För trots att jag ju vet och förstår att det löser sig, så hade jag grym ångest igår. Och är lite förvånad över att jag fick sån ångest, trots att jag ju alltså inser att det kommer lösa sig.

Tryck över bröstet, ytlig andning, som att vara lite andfådd, hela tiden. Och den där märkliga känslan av att liksom ha hjärtat i halsgropen. Ni vet känslan när man blir skrämd eller skiträdd? Det liksom hisnar. Så känns det, men heeela tiden.

Jag skulle börja jobba sent igår, så jag tänkte att jag skulle få kontroll på ångesten under förmiddagen. Jag började med att fundera över om jag skulle ringa sjukförsäkringen och be dem boka tid hos någon annan. Eller om jag skulle ta det med husläkaren. Och bestämde mig för husläkaren, så jag gick in på 1177 och skrev att jag ville boka tid och varför.

Tänkte att om han tar över så är allt samlat på 1 ställe hos samma läkare. Det är han som skriver recept på mina vitaminer efter Gastric Bypassen. Och om han, av någon anledning, inte skulle vilja ta det här så kan jag ju ringa sjukförsäkringen och få tid hos en psykiatriker. Så, jag har en plan! Nu kan du försvinna, ångesten!

Nix, den satt kvar i hela mig ändå! Började tänka att anti-deppläkaren varit som en snuttefilt. Bara vetskapen om att jag kan söka upp honom om jag dippar har känts tryggt.

Jag gjorde mig i ordning och gick ut en promenad, och så ringde jag Systeryster. Behövde prata av mig. Och hon lyssnade och sa ju samma som jag vet, att det så klart kommer lösa sig! Kändes skönt att få babbla av mig! Men ångesten gav inte med sig, alls!

Till slut insåg jag att jag inte skulle kunna jobba. Och det tar VERKLIGEN emot att ringa och sjukanmäla sig när man ska jobba kväll! Vi är ju inte jättemånga som jobbar varje kväll, så försvinner en så blir man för få. Och det är ju inte helt lätt att ordna någon annan när det är samma dag. Usch, så då mådde jag dåligt över det! Men, ångesten var så stark att jag inte klarade av att koncentrera mig och jobba, tyvärr. Så jag ringde Bossen och sa som det var. Och han förstod, han är bra! Sa att han löser kvällen, jag skulle bara ta hand om mig.

En sak som jag hade glömt var hur trött man blir av ångest! Eller om det var för att jag sov oroligt natten till igår. I alla fall så var jag helt slut framåt eftermiddagen!

Fick svar på 1177 av husläkaren att han ville veta mer, varför jag äter antidepp, hur länge jag gjort det och effekten, och hur länge jag tror att jag behöver fortsätta med den. Han hänvisade mig vidare till mottagningens typ chatt-funktion. Så jag loggade in och identifierade mig på deras sida med bank-ID och skrev min historia i stora drag. Att jag ätit den av och till sen 1995 eller 1996, men att varje gång jag gått ur den så blir jag deppig igen så att jag nu ätit en underhållsdos i många år och den dosen har jag ökat under en period när jag dippat. Men att jag varit stabil utan dippar några år nu. (Så skönt!!) Fick svar efter en stund att han självklart skriver ett nytt recept och att när läget inom vården lugnat sig gärna vill att vi ses, om jag inte kände behov av ett besök nu? Och det gör jag ju inte. Så det var en lättnad! Så skönt! Och nu, NU, trodde jag att ångesten skulle släppa. När allt löst sig! Men nä, nä! Här släpper ingenting, inte!

Som sagt, ångest är inte logisk! Suck! Ja, ja, bara att vänta ut, andas lugnt (så gott det nu går…) och försöka ta det lugnt. Kollade på TV, hittade en ny spansk serie på Viaplay, men nu minns jag inte ens vad den heter. Som sagt, man blir ju inte helt klar i knoppen när man har ångest…

Idag är det, än så länge, lite bättre. Jag jobbar inte idag, men hoppas att jag kan göra det imorgon.

Och ska man nu tänka positivt så kanske det här är årets vårdipp?? Den är avklarad nu, liksom? Så när det faktiskt blir vår kan jag bara må bra och njuta? Japp, jag bestämmer att så är det! Punkt!

Jättemycket måndag

I helgen skulle ett av våra system uppgraderas så vi skulle starta datorn en vända under helgen. Och det gjorde jag. Ändå kunde jag inte öppna det systemet igår när jag skulle jobba. Så jag ringde IT-supporten. Som talade om att man skulle startat datorn och låtit den stå på i ett par timmar i helgen… Jaha, den lilla detaljen hade jag missat. Så, om jag nu bara hade datorn igång så skulle det strax uppdateras och jag skulle få ett besked om att starta om datorn så skulle det funka sen. Skrev till Bossen och talade om läget och så tog jag tag i en del som jag ändå kunde göra utan just det systemet. (Som liksom är vårt främsta system i jobbet…)

När det gått ett par timmar utan att jag fått nåt besked om att starta om datorn (som jag ändå hade testat ett par gånger. För säkerhets skull…) så ringde jag IT-supporten igen. Då hade de talat in ett meddelande att det var ett fel med just det här systemet som man jobbade med och det skulle vara klart om si och så länge. Jaha… Okej, skrev igen till Bossen och talade om läget och fortsatte att leta uppgifter jag kunde sköta utan det här systemet.

Till slut hade si och så länge gått utan att systemet ännu hade uppdaterats och bett mig starta om datorn, så jag ringer supporten igen. Där går samma meddelande ut igen, och de säger fortfarande att det är ett fel som ska vara åtgärdat om si och så länge. Men den här gången lägger jag inte på då utan väntar så att jag får prata med någon. Jag kommer fram och talar om att jag är en av dem som inte fått uppdateringen och att jag hörde att det skulle ta si och så länge när jag ringde för si och så länge sen så nu undrar jag NÄR det kommer vara klart. Han som svarade sa: -Va, vänta, vad då?? Okej, jag drar allt en gång till, lite mer utförligt. Han svarar: Eeeehhh, jaha… Vänta lite. Och knappar på mute. Jag väntar. Och inser att han vet inte vad jag pratar om. ALLS! Vilket ju verkligen känns förtroendeingivande. När han kommer tillbaka så mumlar han att han ska lägga en incident. Sen blir det tyst. Jag väntar. Efter en ganska lång stund av tystnad frågar jag om jag ska göra något? Vad händer? -Ja, alltså jag lägger en incident på din användarprofil nu, så då kommer någon att pusha in uppdateringen i din dator. -Jaha, okej. Men det är ju en incident redan, ni säger ju det i ert talsvar när man ringer er?? -Jaaa, men nu blir den på din dator….. säger han tveksamt. Okeeeej….. Jag talar om att det här är det system som hela vår verksamhet bygger på, vårt huvudsakliga arbetsverktyg, och om han kan så får han gärna se till att snabba på processen. Han mumlar nåt…

Skriver till Bossen och talar om vad som händer. Eller snarare inte händer. Han reagerar typ som jag: Men va f*n, det har ju legat en incident på det här sen i morse! Japp, det har det…

Sen var det dags för lunch. Efter lunch så kommer ÄNTLIGEN beskedet att jag ska starta om datorn, och sen funkar systemet faktiskt! Gud ske lov!!!

Men se då kommer nästa problem… Vi har ett helt nytt telefonisystem. Som jag varit med och testat innan release.. Och nu ber Bossen mig hoppa in och ta några samtal då det är kö. Absolut, jag ska bara ringa upp en kund som jag lovat ringa när jag fått igång systemet som skulle uppdateras. Sagt och gjort! Men, va F*N??! Jag kan inte ringa ut!! Där och då funderade jag starkt på att bara stänga av allt och gå och lägga mig!!!

Skriver till min kollega som är support för nya telefonin, vi ringer upp via Skype och jag delar skärm med henne. Vi kollar på ALLT men nä, vi kan inte lista ut vad felet är. Så jag gör om det med kollegan som är huvudansvarig för nya telefonin (efter Bossen som är den som är Över-Boss för det). Jag delar skärm med henne och hon kollar på hur det ser ut och vad som händer. Vi letar fel men hittar inget och hon frågar om det fungerade i fredags, som var första dagen med den nya telefonin. Och ja, det gjorde det ju. Vi stänger ner allt och jag loggar in igen, och hon ser min skärm när jag gör det. Och… Host… Harkel… Det var inget att felanmäla. Ja, utom min hjärna, kanske… Jag hade missat en grej i de urtifjurton stegen i inloggningen! Och den detaljen, som jag nu missat, har jag alltså gjort rätt ALLA andra gånger när jag loggat in både under testen och i fredags. Men igår var det som bortblåst! Alla de gånger jag startat om datorn igår, då jag fått öppna upp programmen igen, så har jag gjort fel… Suck!!!

Skriver till Bossen (igen) och berättar att nu funkar det, och ber honom att inte fråga vad som var fel! Vilket han vänligt nog inte gör heller..

Jaha, och som om inte det räckte med det här… När jag jobbat klart så ska jag ringa och boka tid hos min antidepp-doktor för att få nytt recept på antidepp-piller. Vi har en Sjukvårdsförsäkring via jobbet, så man bokar tid via den, man kan inte kontakta läkaren eller kliniken direkt. Så jag ringer upp vårdförmedlingen, som ser vem jag gått till och sköterskan ska boka en tid för mig Men, hon hittar inte den läkaren. -Okej, jag söker på kliniken i stället, säger hon. Men nä, inte heller kliniken får hon upp. Under tiden tar jag upp Hitta.se och söker på kliniken. Nix, nada kommer upp. De har lagt ner? Bytt namn? Vem vet?? Och sköterskan säger att eftersom det är ganska sent på eftermiddagen, så finns ingen hon kan be om hjälp. Så jag måste återkomma idag före lunch.

Känns så där om jag måste byta läkare. Eller snarare att jag inte kan få en remiss till en ny läkare så att min anamnes kan följa med. Att behöva börja om med en ny läkare som inte vet ett smack om historiken. Nu är jag ju, och har varit ganska länge, stabil. Men om jag ska byta läkare så önskar jag ju att den nya får ta del av gamla journaler. Jag har känt mig trygg med honom, han känner mig, och jag vet att jag får hjälp när jag dippar. Blä!

Hade svårt att somna på kvällen, det snurrade i huvudet. Våren kommer, och om jag dippar så är det ofta just på våren. Tänk om den här läkaren (vem det nu blir) tycker att jag inte ska äta anti-depp? Tänk om jag inte hinner få en tid innan mina piller tar slut, så att jag inte ens kan trappa ner utan tvingas bara sluta abrupt?

Okej, nu googlade jag. Då får jag upp att kliniken stängde april 2020. Och på hemsidan står att man får kontakta sitt försäkringsbolag som får boka tid hos annan vårdgivare. Suck!! F*n!!!

Skön eftermiddag, kul kväll

Igår gick jag från jobbet tidigt, jag hade bokat ett läkarbesök. Det var dags för att få nytt recept för mina antidepp. -Oj, du ser pigg ut, du verkar må bra, så läkaren när jag kom in. Han som sett mig när jag mått som sämst såg skillnad. Besöket blev kort, han kollade blodtryck och vi konstaterade jag mår bra och så skrev han receptet. Prover tog jag ju nyss hos husläkaren, och allt var ju bra, så det behövde inte kollas upp igen.

När jag kom ut så gick jag in på Haymarket och tog en kopp te på Greta. Så mysig miljö att sitta i! Tittade lite på folk, läste bok och drack te. Mysigt!

Därifrån tog jag tunnelbanan en bit och så gick jag in på Capitol.

Satte mig i baren med ett glas vin

Oxå så fin miljö, med fina detaljer!

Sippade på mitt vin och läste vidare i väntan på Anita. När hon kom köpte vi lite att äta och så satt vi och babblade en stund innan filmen skulle börja.

Det fanns små bord vid fåtöljerna i salongen, så vi tog med vår dricka in. Så sköna fåtöljer, som gick att fälla bak ryggstödet på! Vi såg Cats som var jättebra! Så häftiga kostymer eller dräkter! Och självklart härlig musik!

Ångest

Jag kom faktiskt bara 15 minuter sent idag! Vete 17 hur jag lyckades med det?!

Så jag jobbade bara in min fikarast, så var det löst. Skönt!

Ångesten har däremot suttit i hela dagen, mer eller mindre stark. Blir knäpp! Jag bad att få ha de där brusreduserande hörselkåporna vi har, så jag liksom fick vara i min egen bubbla när jag jobbade. Känns lättare då. Så det har funkat att jobba på, ändå.