Igår hade jag klänning och tänkte att jag skulle ha ett par stövlar när jag knatade till jobbet.

Och de kom på och jag knatade iväg. När jag kommer ur tunnelbanan så verkar en sten ha fastnat under höger klack. Den känns ojämn. Så jag skrapar lite med klacken i marken. Men nä, det var fortfarande ojämnt. Ja ja, jag får vidare mot kontoret, det är inte långt från tunnelbanan.

När jag kommer fram så vänder jag på stöveln.

Oj då! Kollar under den andra oxå.

Båda sulorna under klackarna var visst borta! Det får bli ett besök hos skomakaren snart.

Dessutom la jag märke till att skaften krympt under dagen. Jag har ju… Eeehhm.. ja, kraftiga (låter mycket bättre än tjocka) vader, så stövlar kan vara knepigt. När jag tog på dem på morgonen så gick de på så bra så. När jag tog på dem på eftermiddagen gick skaftet inte lika högt upp på vaden.

Jag hade tid hos tandläkaren i centrum, så direkt dit. Och allt såg bra ut, bara något lite tandsten som tandhygienist ska ta hand om. Så jag ska få en kallelse hem. Bra! Sen smetades tänderna in i en banansmakande floursmet. Så märklig känsla att ha som en tjock beläggning på alla tänder! Jag fick inte äta eller ens dricka på en timme efter. Helst inte le heller. För den syntes tydligt.

Från tandis till frissan. Snaggade mig rätt kort. Så skönt!

Mataffären och sen hem. Kollade på Marko och Irma från i tisdags. Hon är ju för skön!

Äntligen lördag och sovmorgon!

Vakna, i vad jag tror, mitt i natten av telefonen. Hjärtat rusar, det är ju aldrig bra samtal så dags. Hinner inte ut till telefonen innan den slutar ringa. Fast jag kastade mig upp ur sängen.

Ser att det är pappsen som ringt och då plingar det till att jag har ett meddelande i röstbrevlådan. Där han ber mig ringa upp när jag kan.

Tänker att jag lika gärna kan ringa direkt, när jag ändå både vaken och uppe. Även om han ju tydligen kunde ringa så kan det ju vara allvarligt. Klockan är 6.08.

Han ville tala om att han blivit flyttad från KS till rehab i Sollentuna igårkväll. Och det är så klart bra att få veta. Men när jag upplyste pappsen om att klockan bara är 6 så frågade han om jag inte skulle upp och jobba. Nej, inte på en lördag, kära du, sa jag. Sen skrattade vi båda 2 och han bad om ursäkt. Han hade missat den detaljen, att det var lördag. Och det kan jag ju förstå i och för sig.

Igår morse ringde pappsen från sin mobil. Skönt att se att han uppenbarligen mådde så bra att han kunde ringa, så jag svarade glatt.

Han hade tråkigt. -Jag bara ligger här, jag vill gå upp! Ja men gör det då, klart du får gå upp. Det är ju bara bra att inte ligga still. Sätt dig och lös korsord, sa jag. Och så sa jag att han kan ringa Faster, hon har ringt 2 dagar och frågat hur det är med honom. Så det skulle han göra.

När jag kom hem efter jobbet ringde jag upp och då svarade han och lät så uppåt. Då lät han mycket gladare och när jag frågade hur det är så svarade han att det är rätt bra. – Det går framåt hela tiden, sa han. Då vågade jag inte fråga om det var rent allmänt, eller om domningarna avtog. Tänkte att det var bra att han var uppåt, bara.

Systeryster hade oxå pratat med honom, så jag hoppas han känner att han har folk runt sig som bryr sig.

Jag hade på mig en vit skjorta, svarta västen, svart kjol och svarta strumpbyxor på jobbet igår. När jag fick syn på mig i en spegel insåg jag att jag såg ut som en hovmästare, typ. Hahaha! Och sen kom Big Boss, i svart kostym och vit skjorta och en slips i svart med nån svag grön rand. Vi matchade varandra perfekt!  Vi sa att vi kanske skulle servera de andra kaffe under dagen! 😜

Att byta några lampor på bilen blev dyrt. 1 290 kronor. Och ja, med tanke på hur svårt eller för min del omöjligt, det var att göra det så är det kanske inte dyrt. Men mycket pengar ändå. Ja ja, nu lyser det överallt som det ska!

Klockan 7 igår morse hämtade jag bilen på verkstaden och körde till Långtbortistan och plockade upp pappsen. Jag körde honom igen till KS och lämnade av honom på avdelningen där han ska förberedas för operation lite senare på dagen.

Lilla pappsen, han såg så liten och lite bortkommen ut när jag sa hej då. Han hade sovit dåligt och han var hungrig. Han fick ju inte äta frukost.

På eftermiddagen ringde jag för att höra hur allt gått, men han var på uppvaket/post op så sköterskan bad mig återkomma om 1 timme, då trodde hon att han skulle vara på avdelningen.

När jag ringde igen drygt 1 timme senare var han fortfarande kvar på uppvak/post op, men sköterskan läste i journalen att han hade fått lågt blodtryck och hade svåra smärtor. Hon sa att de därför ville ha honom kvar där, tills blodtrycket var bättre och de fått smärtan under kontroll. Hon bad mig ringa igen lite senare.

Vid 21,30 ringde jag igen och han hade fortfarande inte kommit upp till avdelningen. Så hon skrev och bad att de på uppvaket/post op skulle ringa upp mig. Jag tackade för det och vi la på.

Sen väntade jag, och vid 23 var jag tvungen att lägga mig. Men jag tog med telefonen in i sovrummet, tänkte att de ringer väl när de har tid även om det är natt. Men nä..

När jag gick upp nu på morgonen ringde jag avdelningen igen. Hon som svarade sa att de hade morgonmöte, men hon trodde pappsen var kvar på post op. Hon bad mig ringa lite senare så skulle jag få prata med en sköterska. Jaha… Den enda trösten är att jag antar att om det är nåt allvarligt så hade de väl ringt. Hoppas jag…