Igår gick jag på stadens gator som en vanlig människa. I vanliga kläder och frisyren i nån slags ordning. Det ni!!

Jag mötte Nettis och Kristin på söder och vi gick tillsammans till Göta lejon. För länge sen köpte vi biljetter till Hair.

Vi hade platser på 7:e raden, jättebra platser. I normala fall, vill säga… För man fick ju titta lite uppåt. Och nä, det går ju inget bra för min del nu.

Att jag fick lov att böja huvudet och titta nedåt i stället för på scen gjorde dock inget. För föreställningen var inte bra. Dels var ljudet mellan varven dåligt. Man hörde inte vad de sjöng i alla sånger. Inte var det direkt nån handling heller. Mer som en konsert med koreografi, än en musikal. Nettis och jag som ändå sett filmen fattade inte storyn igår. Kristin, som inte sett filmen, fattade verkligen inget alls.

Det enda som gick fram var ett förhärligande av droger.

Nej, Hair kan jag tyvärr inte rekommendera.

Efteråt gick vi till Shanti, en indisk restaurang, och åt gott i alla fall. Och babblade och hade supertrevligt! Det var första gången jag träffade Kristin, och hon var verkligen trevlig.

Shanti är en lång, smal, korridorliknande lokal. När vi skulle gå därifrån så snubblade jag först på en mattkant som vikt sig. Och bakom mig fnissade Nettis. Jaha, får ordning på kroppen och balansen lagom för att nästa mattkant, oxå uppvikt, kommer och ställer till det. Nu skrattar Nettis hejdlöst! Vinglar vidare och knuffar då till en stol (som ingen satt på i alla fall) och Nettis håller på att smälla av av skratt och frågade om jag var full! Och precis då, i den här smala gången, så öppnas en dörr precis framför mig. Hade jag varit ett par centimeter längre fram hade jag fått den rätt i ansiktet. Nu skrattade vi så klart ännu mer, och Kristin som gått framför oss frågade vad vi höll på med. Varpå Nettis tyckte att hon så klart skulle berätta om alla knäppa saker jag gjort genom åren …. Tack, tack!! 😊

Ja ja, jag kan bjuda på det! Och vi skrattade tillsammans. Medan vi gick mot tunnelbanan och vi åkte en bit tillsammans innan vi skildes åt.

När jag kom hem så kollade jag på Så mycket bättre. Och lite annat på TV. Tillbaka i myskläder i soffan.

Ja, den rubriken skulle jag väl kunna ha varje dag nu.

Men 2 saker bröt tristessen igår. Först kom bovärden och fixade fläkten. Det tog cirka 5 minuter. Han bytte vredet, som spruckit så att det som ska vridas runt inuti inte gjorde det. Jag fick ett extra, så jag kan byta själv om det händer igen.

Fast egentligen är det konstigt att det spruckit, det är ju inte direkt varje dag jag använder fläkten. Jag lagar ju inte mat så ofta….

Sedan kom Jaja, bästaste Jaja, och langade in vinterdäcken i min bil. Så nu kan jag åka och skifta däck! Så himla gulligt att hon kom.

På kvällen kollade jag på en dokumentär på Netflix, Ninas resa. Jag har läst boken som så klart var gripande. Och filmen var oxå bra. Och hemsk, så klart. Det är Nina Einhorn som berättar om hur det var som ung kvinna i Warszawas getto under 2:a världskriget. Hur flera tillfälligheter gjorde att hon överlevde.

Igår hade jag svårt att somna. Kunde enbart ligga på rygg, med båda kuddarna under huvudet. Och huvudet lite snett åt vänster. I en exakt vinkel. Så fort jag bytte ställning gjorde det mer ont, och började pirra som 17 i hela armen. När jag vaknade imorse låg täcket kvar likadant i sängen, syntes knappt att nån sovit i den.

Innan min nacke bestämde sig för att bråka med mig så bokade Lollo och jag biljetter till Candlelight, en konsert i ljuset av enbart tända ljus (batteridrivna).

Och nu kände jag att jag avbokat tillräckligt många saker! Jag testar!

Vi möttes först på Basta och åt middag tillsammans.

Jag tog en smarrig pizza och Lollo en pasta.

Så mysigt att ses och sitta och babbla! Fina Lollo!

Sen tog vi en taxi till Skeppsholmen och Eric Ericssonhallen, gamla Skeppshomskyrkan. Så vacker lokal!

Konserten var en tribune till Queen och Rosa kvartetten spelade enbart deras musik.

Vi var en aning skeptiska innan de började. Queens musik med enbart stråkar?? Men det var så fint!

1 timme gick så snabbt. Även om jag vid det laget började få ont… Satt mest med huvudet sänkt för att lätta på trycket mot nerven.

Vi gick ner till Grand efteråt och där haffade vi en taxi. De släppte av mig vid centralen så tog jag tunnelbanan hem och Lollo fortsatte i taxin.

Orkade tyvärr inte sätta mig och ta en drink eller ett glas vin efteråt. Det hade varit mysigt, men då hade jag ont och ville bara hem.

Så sammanfattar jag kvällen så, JA det gick! Fick jag ont? Ja. Var det värt det? Ja.

Jag fick ändå inte så där hysteriskt ont som jag fick förut, så det kanske går åt rätt håll i alla fall?!