Vid 8 igår fick jag äntligen tag i någon på post op, och hon sa att pappsen ätit frukost och att blodtrycket var okej igen. Så han skulle få komma till avdelningen strax. Nästan direkt efter att vi avslutat samtalet ringer min telefon, och det är sköterskan som gått till pappsen med luren så att han fick prata med mig.
Han lät lite trött, så klart, men annars var han sig själv. Han sa direkt att han var så besviken. För armen och handen kändes likadant, domnat. Ja som sagt, det här med tålamod är inget vi har gott om i vår familj. Jag sa att det säkert behöver läka ett tag. Dessutom så har operationen i alla fall förhindrat att det blir värre. Då hade han tillslut inte kunnat använda arm och hand alls. Men den detaljen glömmer han hela tiden, trots att både läkare och jag påmint honom flera gånger.
Jag jobbade hemma igår, och när jag slutade klockan 16 så tog jag med en massa till miljöstugan och sorterade i de olika kärlen. Och sen vidare till centrum och hämtade ut mattan från Ikea.
Kan det bli vår nu så jag får fixa fint på balkongen?



