Idag kunde jag inte ta någon perrongpromenad trots att tiden fanns.

Det var knökfullt på perrongen! Det var strul i trafiken så det var ännu fler personer än vanligt. När tunnelbanan kom så behövde jag inte röra mig framåt själv, jag knuffades fram av alla bakom! Nästan otäckt! 
Och när vi kom ombord så stod vi verkligen som packade sillar! Jag kunde,men behövde inte heller, hålla i mig nånstans. Jag kunde verkligen inte röra mig alls!

Kunde inte låta bli att tänka på alla de människor som forslades i boskapsvagnar i timmar, dagar, av nazisterna. Så fruktansvärt!!! De stod antagligen ännu trängre än vi,utan mat och vatten, i iskyla eller hetta. Rädda, sjuka och slagna kanske. Det går inte att föreställa sig hur det var….