Igår fick jag en fråga. Vill jag bli stödperson (kallas ju stödfamilj, men jag är ju bara en person…) åt ett barn.  Inte ett speciellt barn, utan kan jag tänka mig att ta emot nåt barn hos mig med jämna mellanrum. Det kan vara ett barn med särskilda behov av något slag, eller ett barn som har det jobbigt hemma. Eller att föräldrarna av någon anledning behöver avlastning.

Och nu snurrar tankarna! Skulle ju kännas jättebra att kunna hjälpa till, göra en liten, liten skillnad för någon! Men tänk om jag inte klarar av det? Efter ett tag känner att jag vill inte? Då sviker jag barnet och föräldrarna som ska börja om med någon annan. Tänk om man inte kan tycka om just det här barnet? Eller föräldrarna? Det är ju ett stort åtagande att öppna sitt hem för någon man inte alls känner. Och jag vill ju att det ska bli bra, både för mig, barnet och dess familj. Och så tänker jag att jag kanske inte ska tänka så mycket, utan bara säga ja och se vart det leder?

Vad säger ni, har någon av er erfarenhet av stödfamilj? Hur tänker ni, oavsett om ni har någon erfarenhet själva eller inte?