Begravningen var fin, men otroligt sorglig. Så klart!!! Lider med de närmaste. Döden är ju så definitiv. Det ger ordet aldrig en ny innebörd. Eller, man får en annan förståelse för vad aldrig verkligen innebär.

Det gick fint att ta mig dit och hem med skjuts en liten bit. Pappsen hämtade mig och vi tog en fika hos honom innan, och efteråt så körde Systeryster och Svågern mig till tåget. 

Det var ju halt som attan i går, så jag var ganska rädd att halka. Gick som en riktigt gammal tant, försiktigt och sakta. Men jag tog mig hem helskinnad, utan att dratta omkull!

En fördel med att färdas kommunalt i sällskap av Jättekragen och Staven är att man blir erbjuden sittplats trots att det är knökfullt!

När jag kom hem var jag helt slut! Så trött!!!! Om det berodde på att det var jobbigt att gå på begravning eller om det är att kroppen ännu läker, det vet jag inte. Kanske en kombination. Hur som helst så bara åt jag middag, sen gjorde jag mig i ordning och la mig i sängen och kollade på TV. Somnade före 12, och sov som en klubbad till 9. Zzzzzz!