Igår såg jag på SVT-play de sista avsnitten av Min tjockumentär. Så intressant att se nån annans viktresa. Och det var så bra att se att han tog upp att psyket kan påverkas, att man liksom inte blir lycklig och att alla problem bara försvinner bara för att vikten minskar. För en del kan det tvärtom vara så att de blir deppiga. De känner inte igen sig, eller att de kanske trott att de ska bli lyckligare.

Min erfarenhet skiljer sig på en punkt mycket från hans. Det är smärtan. Jag hade fasiken inte ont alls i magen efter min GBP. Och det var jag förvånad över, de hade sagt att man skulle ha ont. Och det är ju logiskt, de har ju opererat i tarmarna. Men nä, jag hade inte ont alls. Var ändå försiktig så klart. Tippade mig upp i sittande från sidan när jag låg i sängen och så vidare.

Det enda jag minns som gjorde ont var en gång när jag skulle ta tag i tröjan på magen och lyckades ta tag i agrafferna på ett av de små snitten. Aj! Ingen hit att dra i dem.

Likadant efter min bukplastik. Nu fick ju han komplikationer, och det fick inte jag. Så dagen efter promenerade jag till tunnelbanan och åkte hem. Mådde hur bra som helst! Hade en likadan gördel som han hade i några veckor och sen trosgördel några veckor.

Systeryster med familj och jag var på semester på Mallorca strax efter så där solade jag iförd bikini och gördel. Så chic! Men vem bryr sig? Inte jag!