Igår skulle pappsen äntligen få träffa en neurokirurg på KS. Hans högra arm, och främst hand, är helt domnad och kraftlös. Han tappar saker hela tiden och har svårt att känna ordentligt.

Det har varit remisser, undersökningar och MR i omgångar. Men igår så skulle han äntligen få träffa en läkare och få någon slags besked. 8.30 hade han tid, och i och med att han hör dåligt (och är gammal) så vill han gärna ha med mig eller Systeryster. Den här gången frågade jag om han kunde komma till mig istället för att jag kör till Långtbortistan och hämtar honom. Visst, inga problem, svarade Pappsen.

Så vi bestämde att han skulle komma strax efter 7. Vi gillar att ha gott om tid, och man vet aldrig med trafiken.

6.20 ringer Pappsen; Jag är här nu!

Toppen, och jag har just börjat äta frukost. Jag vet att han A L L T I D är tidig, men av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att så tidigt på morgonen skulle han inte vara SÅ tidig. Det var han…. Men han fick vänta en stund så jag hann göra mig klar.

Nåja, som tur är så var ett fik öppet på KS, Vete-katten. Så vi fikade innan vi gick upp till avdelningen.

Det är tur att jag inte har åldersnoja så här inför 60-årsdagen. När läkaren ropar upp Pappsen och vi båda reser oss så hälsar han först på Pappsen och så vänder han sig till mig; Är det frun?

Jag svarade (stelt leende?) att jag var dotter.

Om man bortser från att han uppenbarligen var halvblind/omdömeslös så var han väldigt bra. Gick lugnt och sakligt igenom MR-resultaten och visade var det var förträngning och jämförde Pappsens känsel och styrka m.m. i båda händerna.

Och sa att det går att operera, men att man inte kan veta om ryggmärgen och eventuellt nerven är permanent skadad eller inte. I så fall blir det ju inte bättre, men man förhindrar att det blir sämre i alla fall. Och när han förklarat hur det går till och eventuella risker så frågade han vad Pappsen ville. Och han vill gärna opereras, så klart.

Inom 6 veckor kommer han få operation, och 1 vecka innan kommer han träffa narkosläkare och 1 till läkare för att kolla status, få information om medicinering och annat. Så Systeryster eller jag kommer få skjutsa igen. Och det är han mer oroad för, att vara till besvär, än att opereras. Lilla pappa!

Jag är glad att han ska få hjälp med det här, och förhoppningsvis bli bättre! Läkaren sa att det förmodligen även är på grund av stenosen ( förträngningen) som han har så dålig balans. Det vore ju toppen om det oxå blir bättre, han älskar ju att vara ute och gå, men vågar knappt längre för att han vinglar och är rädd att ramla.

När vi väl hittade bilen i jättegaraget så skjutsade Pappsen hem mig, och jag hann sova en stund. Jag var så trött (ovanligt va?) och skulle börja jobba först klockan 15. Så lunch och lite annat hanns oxå med innan det var dags att jobba till 20 på hemmakontoret.