Alltså, vilken tur min omgivning har att jag finns! De får många skratt på grund av mig, om inte annat.

På kontoret igår skulle jag lyssna på en sak som är lite känslig. Så jag tar fram mitt headset och så startar jag uppspelningen. Oj, vad låg volym! Så jag skruvar upp. Lyssnar ett tag, men får höja volymen lite till.

Efter en stund kommer Big Boss ser jag i ögonvrån. Och hör svagt att han frågar om det är jag som lyssnar? Ja, hörs det, frågar jag? Och tar av headsetet. Och inser att ljudet inte är i mina lurar, utan i högtalaren.

Blixtsnabbt pausar jag och byter inställning så det går till headsetet. Big Boss håller på att skratta ihjäl sig, och talar om för omgivningen att det bara var jag, och att jag satt med lurarna på!!

Skrattande säger han att han nog ska berätta för Nettis, som jobbar på en annan avdelning och inte där vi sitter. Nej, säger jag bestämt! Nä, jag ska inte, säger Big Boss. …på en stund, hör jag sen.

Det tog inte lång stund så hade Nettis fått veta alltihop, och då berättade hon glatt för honom om en sak jag gjort på Wallmans.

Jag tänker att de skrattar med mig, inte åt mig. Det går så där…. 😉Men jag bjuder på det!

Idag är det vitt ute igen, mer snö. Blä! Det räcker nu, tycker jag.