Igår skulle jag åka hem till Nettis och familjen. Sätter mig i bilen och ska starta. Stendöd! Inte ens seg, utan heeelt död. Igen.

Jaha, ja det måste bytas batteri. Ringer Nettis och ber henne hämta mig istället. Och så får jag boka tid på verkstad för att byta batteri i veckan.

Ja visst, sa Nettis, hon skulle hämta mig. Sen messade hon och frågade vad jag har för regnummer. Så ringde hon; alltså, vi måste ju kunna byta batteri själva. Vi??!? Eeehhh, ja du får gärna prova, sa jag. Så Nettis åkte till Jula och fick tag i rätt sorts batteri och en hylsnyckelsats.

När hon kom så kollade hon en video hur man gör och så ringde vi hennes pappa Tommy som är bilmekaniker.

-Klart dottern till en bilmek ska kunna byta batteri, sa han. Sen var han tyst och så frågade han mig; – Vad jobbade din pappa med??

Ja, eftersom han var bilmek så fixade han alltid min bil. Jag behövde ju inte själv!

Tommy bara skrattade och undrade var det gick fel. Hrmpphh!

Jag var faktiskt till viss nytta; dels höll jag i ficklampan och dessutom räknade jag ut hur vi skulle få det nya batteriet att passa in och sitta fast. Så det så!

Och när jag sen vred om nyckeln så startade bilen direkt! Bästa Nettis!!!

Så himla skönt att hon kunde fixa det så slapp jag vara utan bil och dyra verkstadskostnader. Jippiieee!

Så vi åkte i varsin bil hem till Nettis. Vi åt middag ihop och när tjejerna lagt sig kollade vi på en dokumentär om Lorena och John Wayne Bobbitt. Så sjuk historia! Jag minns när det hände och vilket ståhej det var kring dem!