Igår såg jag en dokumentär på Kunskapskanalen om en pojke från Färöarna. När han var 4 år så dog hans mamma i en brand och hans systrar fick bo i fosterhem och han var först hos sin mormor och morfar. Men, hans pappa som bodde i Danmark fick vårdnaden om honom. Danska myndigheter ansåg dock inte att pappan var lämplig att ta hand om pojken, som heter Petru, så han skulle bo på en institution för barn med beteendeproblem.

Mormodern stred för att få behålla pojken, eller att han åtminstone skulle få vara kvar i landet så hans familj kunde träffa honom regelbundet.

Till slut, när han bott hos morföräldrarna i 1 år så var de tvungna att låta honom flyga till Danmark. Han var 5 år, kom till ett land där han inte kunde prata språket och skulle bo på en institution med andra pojkar. Han förstod inte varför han skickades bort, varför han inte fick vara med sin familj.

Det kommer ju inte som nån överraskning direkt att det inte gått så bra för honom nu när han är vuxen.

Så otroligt grymt! Och helt oförklarligt hur man kan tycka att en liten unge hellre ska skickas utomlands till en institution än få bo med sin familj.