Min mamma var en klok kvinna. Jag var, minst sagt, kinkig med mat som barn. Bland annat åt jag inte fisk. Icke! Det kunde ju eventuellt finnas ben i.

Vad jag däremot älskade var rödlök! Annorlunda för barn, men det tycker jag fortfarande mycket om. Och mamma brukade laga lökpudding. Så himla gott! Med lite smör till. Mmm!

Som vuxen, eller i alla fall i sena tonåren kanske, kom jag att tänka på den där lökpuddingen som vi inte ätit sen jag var liten. Och sa det till mamma, att det var länge sen. Hon tittade konstigt på mig. -Vad då? -Alltså, det var ju fiskpudding med hackad rödlök i, svarade hon då. Va?? Jag hade alltså ätit fiskpudding med god aptit bara det var lök i. Jaha ja, lurad.

Gröt åt jag inte heller. Nix! All gröt var äcklig. Enligt mig. Då kom mamma på att göra mannagrynsgröt. Och istället för att servera den med sylt eller socker och kanel eller nåt, så hade hon i lite socker och så kakao. Chokladgröt! Jag åt glatt och älskade det!

Jag blev sugen på det och rotade runt i skafferiet. Ja då, jag hade mannagryn hemma! Men tydligen kan de bli gamla… För det blev aldrig nån gröt av det. Bara tunn mjölk med gryn i. Bläää! Så det åkte i slasken och frukost blev kaffe och macka idag med.