Igår hade jag förträngt att Maria inte skulle träna med mig. Jag släpade med mig träningsryggan till jobbet, och messade henne glatt på eftermiddagen att vi ses på Friskis.

Fick till svar att hon ju inte skulle träna, hon var upptagen med annat. Ja just det ja… Jag hade ju bokat ändå fast hon inte kunde. Och hade jag kommit ihåg det på morgonen kan jag säga att jag antagligen hade avbokat, och tänkt att jag kunde träna hemma. Men, nu hade jag ju ändå släpat med träningskläderna så jag kör väl, tänkte jag. Bad idea….

Det jag bokat var ett Multifyspass. Tänkte att jag ju kört 2 Multifys skivstång och gillade dem. Så det här är säkert bra!

Mm, eller hur…. Ledaren hälsar välkomna och säger; Nån som är här för första gången? Ja, jag och 1 till räcker upp handen. Vad kul, säger hon, vi kör multifys super 8, med mycket hopp!

Super 8? Bara ordet ”super” får mig genast att bli misstänksam. Vad 8 stod för vete 17!? Och mycket hopp?? Nää….

Jaha, sen börjar uppvärmningen och den hängde jag med på!! Men sen… Sen drog själva träningen igång och det i ett raskt (minst sagt) tempo! Herre jösses! Trodde att jag skulle svimma. Eller kanske dö, faktiskt. Det var minst sagt tufft, och nedvarvning och stretch på slutet fick inte särskilt mycket av tiden. Jag säger ju alltid att jag är plaskblöt, och gårdagen var inget undantag. Och när jag kom hem, efter att jag gått till tunnelbanan, väntat på den en stund och sen gått från centrum och hem, så var jag fortfarande röd i ansiktet när jag fick syn på mig i en spegel. Vill inte ens tänka på hur jag måste sett ut direkt efter passet…

Ja, jag är tacksam att jag lever, kan jag säga! Och mest troligt kommer jag inte gå på det passet igen.