Så underbart väder det var igår. Då önskade jag att jag varit ledig. Men, jag satt på kontoret och jobbade på. Fast på lunchen var jag ute en stund i alla fall!

Efter jobbet skyndade jag mig till sömmerskan hemma i centrum och hämtade min fina sommarklänning. Den var för lång så hon har kortat den lite. Och det blev, så klart, perfekt!

Sen ville jag inte gå in, jag ville passa på att vara ute i det vackra vädret. Så jag knatade till en av restaurangerna och köpte ett glas rosé och popcorn och tänkte sätta mig ute. Men tji fick jag! Jag skulle så klart ha paxat en plats innan jag gick in till baren, för när jag kom ut var det knökfullt. Jaha, så gick det med den planen. Så jag satt inne.

Läste i min bok och sippade vin och mitt i allt så knackar nån mig på axeln. Det var Pojkens mamma! ( Ni som hängt här länge kanske minns att jag var stödfamilj åt en pojke ett tag, så han var hos mig en del helger). Allt var bra med dem, kul att få höra hur det är med framför allt honom.

När jag stod i kön till baren så var det en kvinna som tittade på mig och sa att jag verkligen hade en snygg outfit. Så gulligt att tala om när man tycker det, jag blev jätteglad! Jag hade min rosa kostym med en mönstrad top med flera färger, bland annat rosa så klart! Hon och jag pratade på om kläder medan vi väntade. Hon hade hittat en festklänning på rea för bara 100 kronor. Perfekt ju!

Knatade i sakta mak hemåt sen, så skönt ute. Precis lagom varmt, och sol!

Men, alltså, hur trött kan man vara? Jag kollade på en dokumentär på Netflix som var jättebra. Fred och Rose West. Men märkte att jag höll på att somna. Ögonen klippte, trots att jag försökte hålla mig vaken. Till slut gav jag upp, och gick till badrummet och gjorde mig i ordning. Och då piggnade jag ju till en aning, men inte tillräckligt för att kolla klart på dokumentären. Utan jag la mig i sängen. Och såg att klockan var strax över 8. Så, jag kan alltså inte hålla mig vaken längre än till 20.00? Galet!