Hur sorgligt det än är så ska jag skriva om Pat med rosa text. Patti var färgglad! Hon hade nära till skratt och var alltid positiv och vänligt inställd till alla! Hon kunde sångtexter utantill och sjöng gärna med i låtar som spelades.

Första gången jag träffade Patti var när jag hälsade på hos släkten i Chicago , tror det var 1994. Hon är den närmast mig i ålder av sysslingarna, 1 år yngre än jag. Vi var på bio tillsammans bara hon och jag en kväll, och såg en film med Nicole Kidman och Tom Cruise. Och vi beklagade att vi bodde så långt ifrån varandra, annars skulle vi umgåtts mycket mer.

När hon träffade sin Jim, var jag så glad för hennes skull. Han är en varm och underbar man och de verkade som gjorda för varandra! Jag hade äran att få vara med på deras bröllop, och det är ett minne för livet! När vi allihop åkte till Las Vegas några år senare för att fira Sara och Joes bröllopsdag, så pratade Jim och Pat om att de funderade på att komma till Sverige. Jag blev eld och lågor och hejade på dem att de skulle komma. Och för ett par år sedan så kom de. Vi hade så himla mycket kul ihop!!! Och det var nog under den veckan som jag verkligen lärde känna dem båda bättre. Vi pratade massor om allt möjligt. Och vi skrattade så tårarna sprutade!

Trots att Pat hade svår diabetes och astma så var hon en så otroligt positiv person. Klagade aldrig! Och hon såg något gott i alla. Hon var alltid mån om andra och förgyllde allas tillvaro med sin närvaro.

Jag är så tacksam att jag fått lära känna dig, Pat, och du lämnar ett stort tomrum efter dig!