Jag har jobbat över några timmar den här månaden. Jag var sjuk 1 vecka och man förlorar ju sjukt (hehe!!) mycket pengar då. Så när det nu behövts så har jag erbjudit mig att stanna. Jag brukar, om jag nu alls jobbar över, hellre ta det i tid annars. Men nu kändes det bra att ta det i pengar så det kompenserar sjukveckan.

Jag minns när jag i tidernas begynnelse började jobba på dagis (det sa man då, inte förskola) och hade en kollega som var i 50 årsåldern. När det krisade så var det ytterst sällan hon erbjöd sig att stanna kvar och jobba över. Jag tyckte det var så dåligt av henne att inte ställa upp! Jag stannade minsann när det behövdes! 
Ung som jag var så hade jag inte en tanke på att hon kanske inte orkade. Och jag kan ju tala om att hon jobbade kvar ända tills hon gick i pension. Jag blev sjukskriven för utbrändhet och depression efter 11 år och omskolade mig. Så hon var kanske klokare än jag.