Igår bara läste jag när jag kom hem efter jobbet. Läste när jag åt middag, la mig i soffan och läste, satte mig upp och åt mellis och läste, duschade utan att läsa och så la jag mig i sängen och läste. Kunde inte sluta! Jag ska fota boken så ni får se vilken det var.
Den är skriven av en kvinna som var med sin man, deras 3 barn och goda vänner i Kau Lak när tsunamin var. Hon förlorar sin man, 2 av sina barn och sin bästa vän.
Så oerhört tragiskt!! Han berättar om själva tsunamin, och hur det var dagarna efter. Men mest handlar boken om året efter. Hur hon klarar att leva vidare.
En oerhört stark och gripande berättelse. Smärtsam att läsa, men gripande. Man vet ju att det är på riktigt, men kan inte slå det ifrån sig.
Jag känner att jag liksom har kvar känslan av hennes berättelse i mig idag.
Trots att jag idag minns vad jag drömde inatt. Men det var liksom inget särskilt.
I mitt huvud 
Måste vara väldigt känslosamt att läsa. Förhoppningsvis hjälpte skrivandet författaren att gå vidare. Jag undrar om man kan bli riktigt hel igen efter att ha förlorat sina barn. Jag vet att det är svårt att förlora sin man men jag blir alldeles kall av fasa inför tanken att något ska hända mina barn.
GillaGilla
Det var tungt att läsa, men ändå ville jag inte lägga den ifrån mig. Och hon skrev att det hjälpte henne att skriva om det. Usch, det får inte att föreställa sig hur det är att förlora sina barn! !
GillaGilla