Jag sov ju 9 1/2 timme i natt och vaknade innan klockan (under över alla under, det händer inte mig ofta!!). Ändå, när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet så höll jag på att somna.

Alltså, tänker kroppen så här: aha, hon åker till jobbet, då är det morgon. Är det morgon så ska hon va trött!

För uppenbarligen så blir jag trött på väg till jobbet, oavsett hur dags jag åker dit. Zzzzz…

Det gick i alla fall bra att träna på förmiddagen. Kändes bra! Eller, alltså, samvetsmässigt kändes det bra! Jag skulle ju hellre slappa hemma. Varför kan det inte vara superbra att ligga i soffan och äta praliner? Det är jag ju så bra på.