Idag firar magen (eller hela kroppen egentligen) 11 år!!🎉 I ottan kom pappsen och skjutsade mig till S:t Göran och jag var SÅ peppad och inte ett dugg nervös.

Och allt gick bra, förutom att jag inte drack tillräckligt och blev uttorkad. Och varken personalen eller jag förstod varför jag mådde så dåligt. Anita kom och hon insåg direkt att det var det. Så vi köpte resorb som jag drack i små små klunkar när hon skjutsat hem mig. Sen mådde jag toppen! Hade fullt sjå att planera måltider och dricka och hinna med. Så de 4 veckorna som jag var sjukskriven var nödvändiga. Inte för att jag var sjuk eller hade ont, men för att hinna anpassa mig och få in nya rutiner.

Jag mådde verkligen bra, och tog promenader dagligen. Så småningom när allt var läkt inuti så började jag träna igen. Det hade jag startat innan operationen så jag hade kommit igång.

Kilon verkligen rasade av mig, och kompisar kom med kläder i mindre storlekar som jag fick låna vartefter jag gick ner. Jag insåg att jag ju inte kunde köpa nytt varannan vecka…

Fast pappsen hade annars en, i hans tycke, bra idé; du kan ju ha en sari, så bara snurrar du den fler varv runt dig när du krymper!? Tack för tips, pappsen!

Här hade jag ändå gått ner något kilo har jag för mig. Men många återstod. Varje måndag morgon vägde jag mig. Vilken kick att se att vikten sjunkit i stort sett varje vecka!! Så häftigt!