Hela veckan har jag sovit dåligt och få timmar. Och natten till igår sov jag av och till några timmar på en brits inne hos styvmor. Så när jag väl kom hem igår var jag så klart trött.

Både fysiskt trött och mentalt slut. Men framåt kvällen igår så var det som att sorgen kom ikapp. Fy vad jag var ledsen! 

När mamma dog minns jag att det kändes som att en förtöjning hade kapats. Som att jag liksom kunde sväva iväg utan att höra till eller sitta fast nånstans. 

Igår kom en känsla av otrygghet över mig. Både för egen del och för Pappsens. De två har varit en trygghet för mig, insåg jag igår. Och nu när styvmor är borta så är ju stackars Pappsen så vilse. Han har ju den största omställningen nu! 

Allt det här och en massa annat for runt i huvudet igår kväll. Tårarna rann och jag kom inte till ro. Till slut somnade jag ju, men idag är jag rätt slut.

Pratade med min chef igår och jag ska få lite lättare arbetsuppgifter idag, i alla fall. Så det känns okej att gå och jobba i alla fall. Tur att jag har en bra och förstående chef!