Idag firar magen (eller hela kroppen egentligen) 11 år!!🎉 I ottan kom pappsen och skjutsade mig till S:t Göran och jag var SÅ peppad och inte ett dugg nervös.
Och allt gick bra, förutom att jag inte drack tillräckligt och blev uttorkad. Och varken personalen eller jag förstod varför jag mådde så dåligt. Anita kom och hon insåg direkt att det var det. Så vi köpte resorb som jag drack i små små klunkar när hon skjutsat hem mig. Sen mådde jag toppen! Hade fullt sjå att planera måltider och dricka och hinna med. Så de 4 veckorna som jag var sjukskriven var nödvändiga. Inte för att jag var sjuk eller hade ont, men för att hinna anpassa mig och få in nya rutiner.
Jag mådde verkligen bra, och tog promenader dagligen. Så småningom när allt var läkt inuti så började jag träna igen. Det hade jag startat innan operationen så jag hade kommit igång.
Kilon verkligen rasade av mig, och kompisar kom med kläder i mindre storlekar som jag fick låna vartefter jag gick ner. Jag insåg att jag ju inte kunde köpa nytt varannan vecka…
Fast pappsen hade annars en, i hans tycke, bra idé; du kan ju ha en sari, så bara snurrar du den fler varv runt dig när du krymper!? Tack för tips, pappsen!
Här hade jag ändå gått ner något kilo har jag för mig. Men många återstod. Varje måndag morgon vägde jag mig. Vilken kick att se att vikten sjunkit i stort sett varje vecka!! Så häftigt!
På eftermiddagen igår började jag bli så trött. Och på tunnelbanan satt jag och bara gäspade. Hade tänkt handla till helgen, men var verkligen supertrött och började dessutom känna mig risig. Va fasiken, ska jag bli sjuk innan jag ens jobbat heltid 1 vecka?!
Gick direkt hem utan att handla och la mig i soffan med TV:n på. Mådde bara sämre och sämre. Men så plötsligt kom jag på; tog jag mina piller i morse??
Upp och kollade dosetten. Nä, torsdagsfacket hade tabletterna kvar. Aha, så snabbt tog jag och svalde dem och la mig igen. Kollade på husfruarnas alla intriger, och började vartefter må bättre igen. Det var ”bara” att jag inte tagit antideppen som gjorde att jag mådde skrutt! Det har jag missat nån gång tidigare, men då har jag aldrig mått så här dåligt. Men det kanske hann gå längre tid den här gången innan jag kom på det. Dessutom kanske jag åt en lägre dos då. Jag minns inte, det var länge sen jag missade att ta dem. Ja ja, nu mår jag i alla fall bra och har tagit dagens tabletter. Det är ju även vitaminer, som alla som gjort en Gastric Bypass ska äta.
Igår var det mildare, men blåste hårt. Vilket ju gör att det ändå kändes kallt som 17. Och idag är det -14° C igen. Brrrrr!
Jag kommer ta den tjockaste vinterjackan och thermobyxor idag.
I fredags så kollade jag på Carina Bergfeldts talkshow. Där var Fredrik Boltes en av gästerna och han berättade om när han var tjock och om sin viktnedgång. Och om såna där ögonblick av aha-upplevelser när han gått ner i vikt. Saker man inte ens tänkt på innan.
Jag kommer ihåg mina såna upplevelser. En var när jag satte mig vid fönstersätet på tunnelbanan och min väska råkade hamna bredvid mig, mellan mig och väggen. Och jag märkte att den fick plats där, trots att jag inte satt lite på nästa säte!
En annan gång var när jag insåg att jag kunde sitta med det ena benet över det andra! Det hade jag ju inte kunnat när jag var tjock. Och att jag kunde få upp fötterna på stolen jag satt på. Eller en fot alla fall så att man har foten nästan vid rumpan. Hmm, inser att jag har svårt att förklara….
Känslan när man upptäcker såna saker är obeskrivlig! Man kan göra sånt som man sett andra göra. Och det är otroligt stort för en själv.
Nu har det ju gått 10 år sedan jag gjorde en gastric bypass, och det är häftigt att komma ihåg sånt här.
Idag är det 10 år sedan jag gjorde min Gastric Bypass. Nästan 100 kilo tung var jag. Och den kicken varje måndag när jag vägde mig och såg vikten minska vecka för vecka! Det var en otrolig känsla! Och att kläderna blev för stora i stället för försmå mellan gångerna jag tog på dem! Jag var ju van vid att det var tvärtom.
Så, ont eller ej, idag känner jag tacksamhet för att det gått så bra, och att jag fick den här möjligheten. 🙏
Igår såg jag på SVT-play de sista avsnitten av Min tjockumentär. Så intressant att se nån annans viktresa. Och det var så bra att se att han tog upp att psyket kan påverkas, att man liksom inte blir lycklig och att alla problem bara försvinner bara för att vikten minskar. För en del kan det tvärtom vara så att de blir deppiga. De känner inte igen sig, eller att de kanske trott att de ska bli lyckligare.
Min erfarenhet skiljer sig på en punkt mycket från hans. Det är smärtan. Jag hade fasiken inte ont alls i magen efter min GBP. Och det var jag förvånad över, de hade sagt att man skulle ha ont. Och det är ju logiskt, de har ju opererat i tarmarna. Men nä, jag hade inte ont alls. Var ändå försiktig så klart. Tippade mig upp i sittande från sidan när jag låg i sängen och så vidare.
Det enda jag minns som gjorde ont var en gång när jag skulle ta tag i tröjan på magen och lyckades ta tag i agrafferna på ett av de små snitten. Aj! Ingen hit att dra i dem.
Likadant efter min bukplastik. Nu fick ju han komplikationer, och det fick inte jag. Så dagen efter promenerade jag till tunnelbanan och åkte hem. Mådde hur bra som helst! Hade en likadan gördel som han hade i några veckor och sen trosgördel några veckor.
Systeryster med familj och jag var på semester på Mallorca strax efter så där solade jag iförd bikini och gördel. Så chic! Men vem bryr sig? Inte jag!
Igår träffade jag min husläkare. Efter en Gastric Bypass så tar de prover 1 gång om året för att se så att man inte har nån brist av något, och mina värden var bara bra. Lite högt järn, så jag kan ta dem bara var annan dag nu.
Vi pratade oxå om magen och vad som hänt. Jag frågade om vi borde kolla upp något kring mitt blod och blödningen. Men han sa att ett kärl kan brista för vem som helst, det är inget fel. Om man har fel på koagulationen så blöder man i tandköttet och näsblod och så. Så han ansåg inte att det fanns skäl för oro.
Så då släpper jag det! Skönt!
På vägen hem igen såg jag en så söt blus och kjol i ett skyltfönster. Men butikerna hade inte öppnat än. Efter jobbet knatade jag tillbaks men nä, det blev inget köp. Kjolen var dels i tjockare tyg än det såg ut, så inte samma som blusen. Och dessutom var de rätt dyra.
Jobbade hemma igår, och på lunchen sken solen på balkongen.
Så årets första utomhuslunch! Men det var bara skönt när det var lä och solen var framme. Efter en stund kom en del moln och då frös jag. Så sista stunden av rasten var jag inomhus.
Jag brukar verkligen inte känna efter och vara orolig för att bli sjuk. Har ingen hypokondri alls. Tvärtom snarare, tänker ofta att äähh, det går över!
Men nu får jag erkänna att jag är en aning nojig kring magen. Rent förnuftigt tänker jag att det tog 9 år efter min Gastric Bypass innan det här hände. Så sannolikheten att det ska hända igen de här 4 veckorna innan jag ska in för att lokalisera och stänga ”hålet” (tror läkaren kallade det en slits, kanske?) måste ju ändå vara minimal.
Ändå så sa ju läkaren att jag skulle åka in direkt om jag kände av magen igen. Och de orden fastnade verkligen! Så nu tycker jag att magen känns lite uppblåst, spänd. Och det tyckte jag inte att den var i torsdags när jag skrevs ut. Eller?? Det är ju i och för sig inte ett tecken på att tarmen fastnat nånstans. Men är det som det ska?
Ja men ni hör ju, så här håller jag på. Suck!
Gick en sväng upp till centrum igår. Mötte M och tog en fika och fick mina smycken. Jag tog av dem inför operationen och när hom kom så tog hon med dem hem. Kändes bättre än att ha dem på sjukhuset. Mysigt att ses och babbla lite. Hon var så fin, hade lite smink och skulle ut och äta med sin systerdotter med sambo!
Knatade hem igen sen, låg eller satt i soffan och läste mest. Och kollade på sociala medier och hittade i vanlig ordning kul saker som passar in på mig.
Ja, alla sätt är bra!
Och den här, den är SÅ jag!
Förutom att jag numera inte alls glömmer att jag inte springer! Och nu, nu FÅR jag ju inte ens träna eller springa! Ooo, så tråkigt! 😉
I söndags tidig kväll började jag få ont i magen. Mer och mer ont. När jag gick och la mig tog jag med mobilen in i sovrummet, den brukar jag annars lämna i köket. Men jag ville ha den nära. Vid 22 så skickade jag ett sms till Ladyboss att jag inte skulle komma till jobbet på måndagen pga magen. Sen kröp jag ihop i fosterställning och försökte somna. Men det gick inte alls, det gjorde så himla ont, nu i hela magen och även i bröstryggen.
Nu började jag bli rädd och insåg att jag måste ha hjälp så jag tar telefonen och ringer M, som direkt hör att allt inte står rätt till. Eventuellt insåg hon väl det bara av det faktum att jag ringer vid midnatt… Hon frågar om jag vill att hon kommer och kör in mig, och det vill jag gärna. När hon bara en liten stund senare kommer kastar hon bara ett öga på mig och sen ringer hon en ambulans. Jag hör henne säga att jag är grå i ansiktet.
Nu domnar mina händer bort, och jag blir livrädd att jag kanske fått en hjärtinfarkt. På kvinnor blir det ofta buksmärtor har jag hört. Och mamma dog ju av det enbart 44 år gammal. Det är också bland det första ambulanspersonalen frågar om. Men de tar ett EKG som är bra, det är inga konstigheter alls. Och domningarna i mina händer beror på att jag hyperventilerar på grund av smärtan, förklarar de. Okej, det var ju åtminstone bra att det inte är hjärtat som är problemet. Men ont har jag fortfarande.
Så in med mig på akuten. Där tar de prover och klämmer på min mage överallt. Och det gör ont där läkaren klämmer. De skickar mig på kontraströntgen och röntgenläkaren ser att jag har blod i bukhålan. Så nu är frågan var det kommer ifrån? De frågar om jag haft ont en längre tid, och att det blev värre nu? Nä, inte alls.
Då är det mest troliga att en bit av tarmen fastnat i ett ”hål” och slitit sönder ett kärl i tarmkexet. Så de ska öppna magen. Det är en något större risk för det när man är Gastric Bypassopererad. Upp på en avdelning och så duscha. Och sen ner på operation.
När jag vaknar så säger de att de inte hittat någon aktiv blödning, och tarmen hade lagt sig rätt igen. Så de satte dränage så att det blod som kommit skulle komma ut, och om det skulle blöda mer så skulle vi se det. Tillbaks till avdelningen, där de tagit blodprov flera gånger om dagen, och natten. För att se så att mitt blodvärde inte sjunker, då kan det tyda på inre blödning. får inte äta eller dricka alls, enbart dropp. Ifall de måste operera igen.
Efter någon dag utan att något mer hänt för jag börja dricka. Flytande, enbart klar dryck. Kaffe men i så fall utan mjölk, te, vatten och buljong. Vilken fest! Ont i magen, men nu en annan sorts ont. Ont i de små snitten och där dränet sitter. Kan bara ligga på vänster sida, annars gör det ont. Ja, ja, det går. Har infarter både här och där, ett tag 2 i höger arm och 1 i vänster. Och blåmärken efter alla stick. Men det vet jag ju att det blir så när de sticker mig. Jag får ju blåmärken av ingenting!
Igår eftermiddag så sa läkaren att han var nöjd med både provsvar och att det kommit så lite i dränaget, så nu kunde de ta bort det och jag fick börja äta utan restriktioner.
Godaste soppan och mackan ever!
M kom på besök 1 dagen och hade med sig hudkräm. Tack!!! Jag är ju en sån torris, så jag beklagade mig att hon inte tänkt på det när hon packade väska till mig. 😉 Jag kunde ju fasiken inte tänka själv, jag hade nog med ontet, faktiskt!
Igår kom Nettis och hälsade på. Hon tyckte jag var så snygg i de för stora sjukhuskläderna. Och efter ett tag så undrade hon varför jag hade halksockor, och dessutom med halkskydd på båda sidor.
Jag svarade att jag antar att det är för att om man är lite borta efter operationer eller så så ska man bara kunna dra på dem utan att det spelar roll hur de hamnar, svarar jag. – Jaha, de är sjukhusets, svarar hon. Jag trodde de var dina egna.
Tack för den!! Hahaha!!
Jaha, läget just nu är att jag avvaktar ronden. Misstänker att jag får åka hem idag. De har sagt att jag ska komma tillbaka för ny operation så att de kan hitta öppningen eller ”hålet” och stänga det. Det känns bra, då ska det inte kunna hända igen. För det räcker med 1 gång!
Idag fyller min mage 14 år!! 🎈🎉🥂 Edit: näää, 2013 gjorde jag operationen, så det är så klart 8 år!! 🤪
Det är alltså 14 (8) år sedan jag gjorde en Gastric Bypass och gick ner en hel massa i vikt. Jag är så glad att jag gjorde det, för jösses vad länge jag tänkte på det innan jag tog steget. Så hurra, hurra, hurraaaaa för det idag!
Igår körde jag till och från jobbet. Och hua vad kall jag var om händerna när jag höll i ratten! Fingertopparna var iskalla!!
Så direkt när jag kom hem så rotade jag fram handskar i byrån och la fram. Annars hade jag väl, av gammal vana, bara knatat iväg utan nu på morgonen.
Nu är händerna varma och goa på tunnelbanan. För idag åker jag kommunalt eftersom jag ska på kursen efter jobbet. I skolan den här gången, och där finns inga p-platser.
Och en påminnelse;På med reflexer!! Det är hög tid för det nu!
I mitt huvud 