I fredags så kollade jag på Carina Bergfeldts talkshow. Där var Fredrik Boltes en av gästerna och han berättade om när han var tjock och om sin viktnedgång. Och om såna där ögonblick av aha-upplevelser när han gått ner i vikt. Saker man inte ens tänkt på innan.
Jag kommer ihåg mina såna upplevelser. En var när jag satte mig vid fönstersätet på tunnelbanan och min väska råkade hamna bredvid mig, mellan mig och väggen. Och jag märkte att den fick plats där, trots att jag inte satt lite på nästa säte!
En annan gång var när jag insåg att jag kunde sitta med det ena benet över det andra! Det hade jag ju inte kunnat när jag var tjock. Och att jag kunde få upp fötterna på stolen jag satt på. Eller en fot alla fall så att man har foten nästan vid rumpan. Hmm, inser att jag har svårt att förklara….
Känslan när man upptäcker såna saker är obeskrivlig! Man kan göra sånt som man sett andra göra. Och det är otroligt stort för en själv.
Nu har det ju gått 10 år sedan jag gjorde en gastric bypass, och det är häftigt att komma ihåg sånt här.
Igår la många upp bilder på gravar och minneslundar i sociala medier. Det fick mig att minnas en sak, utöver tankar på de jag saknar.
När jag var i tonåren så pratade min mammas faster om sin mamma och fällde en tår och sa att hon saknade henne. Och jag, i ungdomlig dumhet, tyckte det var så fånigt! En gammal tant som längtade efter mamma?!? Jag sa det så klart inte, men minns att jag tänkte så.
Nu när jag snart är 60 år så vet jag att det inte spelar nån roll hur gammal man är. Mamma är alltid mamma. Och de man älskar som dör de saknar man så klart oavsett hur gammal man är.
De jag främst skänkte en extra tanke igår var mamma, som avled endast 44 år gammal. Min mommo som jag fick behålla länge, hon var över 90. Och så Styvmor. Min extramamma. Som fanns för mig när mamma dog.
Jag läste ut en bra bok igår.
Den var riktigt bra! Och den så kallade ryssligan fanns på riktigt, men annat i boken är fiktion.
På kvällen tände jag ljus, tog 1 glas vin och åt nötter till.
Den höga golvljusstaken har jag fått i födelsedagspresent av Carina och hennes föräldrar för många år sedan. Jag tycker så mycket om den!
Kom att tänka på min katt jag hade för många år sedan. Kisse Kattsson, en gråtigrerad huskatt. Världens goaste, så klart!
Han sov alltid i min säng, la sig i fotändan när jag la mig och läste. När jag släckte sänglampan kom han upp och la sig bredvid mitt huvud, och kattrampade och slickade mig i ansiktet. En stund, sen knatade han ner till fotändan igen och la sig. Så gosigt, som att han nattade mig, liksom.
En period när jag var deprimerad, sov dåligt och drömde mardrömmar så beklagade jag mig för vänner att Kisse dessutom väckte mig flera gånger på nätterna. Tills jag insåg att han kom och buffade och spann och trampade på mig när jag mådde dåligt och sov oroligt. Han märke av det, och kom och tröstade, liksom!
I lådan jag fick med från Sambon efter Moster så var det ju bland annat foton. Och ett så fint i ram.
Gammelmormor fyllde 90 tror jag, och så mommo och jag i mammas knä.
Jag har aldrig sett att Moster haft fotot framme, konstigt nog. Men jag har sett det förut, jag tror att det kan ha varit hos Mommo. Och jag minns att Mommo och jag åkte och hälsade på gammelmormor på hemmet där hon bodde.
Hon bodde ju i Östergötland, men när gammelmorfar dött och hon blev gammal flyttade hon först hem till mommo och moffa, och sen ett ålderdomshem i Stockholm. Och där var vi ofta och hälsade på henne. Jag minns att sköterskorna var så snälla. I en korridor, när mommo och jag kom, satte sig en sköterska på huk och jag sprang längs hela korridoren in i hennes famn.
Mommo hade även sin svärmor boende hos dem en tid när hon var gammal och behövde hjälp. Mommo tog hand om och hade plats för alla. ♥️
När Mommo själv var gammal och bodde på ett hem, så sa jag alltid att hon var min bästa Mommo. Du har ju bara en, svarade hon varje gång. Och jag svarade alltid att då var det ju verkligen tur att jag fick den bästa.
Igår läste jag en kompis inlägg på Facebook som fick mig att minnas en gång för många år sen.
Der var mitt i vintern och jag skrotade runt hemma i raggsockor bland annat. Jag och en kompis hade pratat om att eventuellt börja gå och simma tillsammans så jag kom på att jag måste kolla om jag kom i min baddräkt fortfarande. Så av med paltorna och på med baddräkten. Orakade ben och oansad bikinilinje iklädd enbart en något liten baddräkt och raggsockor står jag framför spegeln och inser att jag är ett under av skönhet!
Då, då ringer det på ytterdörren. Jag smög fram och kikade ut i kikhålet. Där utanför står en skitsnygg man. Som jag inte känner.
Man brukar ju säga att drömprinsen inte lär komma och bara ringa på, men jo då. Här är han! Men tänkte jag öppna? NEJ! Aldrig i livet!
Jag hörde att han pratade med andra grannar, det var en försäljare av något slag. Ja ja…
Marja la ut en ny tavla hon målat på Facebook igår.
Det där är jag! Det var en kväll när vi grillade nere på klipporna vid havet när jag var hos dem på Gotland i somras. Det var så himla härligt och självklart ville ju jag bada. Halt som attan, så jag satte mig ner och gled i. Och Marja tog en bild. Och nu har hon målat av den. Hon är så bra på att måla! Visst är den fin? Jag känner mig så hedrad att bli avmålad! Och jag längtar efter sommar, jag kan verkligen känna känslan vid det där tillfället!
Åtminstone går det åt rätt håll nu. Igår strax efter klockan 16 så var det visserligen skymning, men inte helt mörkt än. Så dagsljus något längre nu!
Jag hörde på radion på dagen igår att Sverige skulle spela match mot Ungern igår i handboll. Och om det var förra året eller 2 år sen så var jag hos Systeryster och Svågern när det var en match som Svågern kollade på. Och då började jag oxå titta. Och, minst sagt förvånande, insåg jag att det var superspännande! Det händer ju nåt hela tiden, och blir mål ofta. Och då gjorde den svenska målvakten mål tvärs över hela planen flera gånger!
Jag är ju totalt ointresserad av sport, men igår tänkte jag att jag skulle kolla i alla fall.
Och nog 17 rycktes jag med igen! Sverige var SÅ bra och vann. Ungern var oxå bra, men Sverige var bättre. Tyvärr gjorde inte Pallicka om sin bedrift att göra mål på motståndarna från sitt mål, men han räddade en hel del.
Igår, näst sista dagen innan semester och jag känner mig lite trött och sliten. Då fick jag en så fin kommentar av en kollega. Jag skulle ta över en arbetsuppgift av henne och skrev ett meddelande att jag var redo. Då fick jag svar: Du är en stjärna och allas vår stöttepelare.
Jag blev verkligen glad! Och kikade på de orden då och då hela arbetspasset. Tack Josephine, det gjorde min arbetsdag!
För övrigt kan jag meddela att tanten har lite träningsvärk i magen. Plankanvinsten har lämnat spår i den här otränade gamla kroppen….
Igår läste jag bok på balkongen, och det stod att hon det handlar om gömt en liten cigarrlåda med saker i som barn. Och vips mindes jag morfars träaskar som det stod Bellman cigarrer på. Jag minns precis doften, det lilla spännet man stängde dem med och hur de kändes att ta i. Jag fick tomma som jag la egna saker i. Tänk vilka minnen som finns gömda i hjärnan!
Han sussade mest, utom när vi var ute på promenad.
Han knatade glatt på, sniffade och skvätte här och där. Sötkorven!
På kvällen, när jag jobbat klart gjorde jag honom sällskap i soffan.
Så mysigt! Senare kom hans matte och hämtade honom igen. Det var ett kärt återseende!
Min blommande elefantöra frodas.
Men de verkar inte slå ut mer än så här.
Valborg idag, och min morfars födelsedag. Som barn firade vi alltså alltid morfar och sen gick vi tillsammans allihop och såg en eld. Morfar hävdade, så klart, att alla eldar var för hans skull.
Jag har inga planer alls i helgen. Ska se om det möjligen är varmt nog att sitta en stund på balkongen. Tveksamt, jag vet. Dessutom är det slöjmoln så inte strålande sol. Men, hoppet är det sista som överger en!
Igår till lunch tog jag en toast i caféet. Och när jag fick den kastades jag tillbaka till tonåren.
Precis så här åt vi toast på ungdomsgården. Eller, jag tror vi fick dem i ett kaffefilter.
När man hade pengar, och inte ville ha skollunchen så köpte man en toast på gården.
Jag tänkte inte alls på det när jag beställde, men när jag fick den i handen så sköljde minnena över mig. Så lustigt vad som kan väcka minnen till liv!
Igår när jag satt och jobbade så ringde mobilen. Ett för mig okänt nummer, så jag svarade inte. Tänker att om nån faktiskt vill nåt så lämnar de ett meddelande. Och det gjorde de! Då blir jag ju nyfiken, så in och lyssnade. Meh nä, de sa inget!? Bara tyst. Så jag sökte på numret. En takläggarfirma. Ehhh, jaha? Jag bor alltså i lägenhet, så de måste bara ringt fel.
Jobbar vidare, och så ringer det igen. Väldigt vad populär jag är idag då! Samma procedur, jag svarar inte och efter en stund får jag veta att jag har ett meddelande. Så jag lyssnar av svararen: -Hej! Jag ringer från Jehovas Vittnen. Vi vill muntra upp dig med positiva saker från bibeln.
Tack, men nej tack! Blockade det numret. Kan inte vara lätt för dem, nu för tiden när alla portar är låsta. Förr knackade de dörr. Nu har jag både fått brev från dem, och telefonsamtal.
På lunchen kom M hit och åt med mig. Mysigt! Och som jag sagt tidigare så är hon SÅ omtänksam! Hon hade med alla hjärtansdagspresent!
Först fick jag de söta örhängena, röda små hjärtan. De ser ut som godisar!
-Vi behöver få lite sommarkänsla, så jag köpte det här oxå, sa hon och tog upp en apelsin och en ginger beer. Vi drack det i somras på landet med en apelsinskiva i. Så gulligt av henne!
Jag tog ju några foton ur mosters album. Bland annat det här.
Morfar, mormor och jag 1975, när jag alltså var 11 år. Så liten! Mommo håller en hand på min rygg och armkrok med morfar. Gosigt! Jag minns den tröjan jag har på mig, det var en favorit.
I mitt huvud 