Jag hade ett fåfängt hopp om att kunna sitta ute idag också. Men det är inte särskilt lockande, det är helt grått på himmelen. Men, det kan ju spricka upp. Hoppet är det sista som lämnar en.

Igår kollade jag på Hollywoodfruarna. Jösses, Gunilla…. Hon kunde alltså gå ett steg längre och bli ännu knäppare! Det trodde jag nästan inte. Elak och helt i avsaknad av någon som helst självinsikt. Jag vägrar att kolla på hennes Instagram eller egna program som hon har efteråt via nån play-kanal. Jag vill verkligen inte ge henne mer uppmärksamhet. Hon verkar vara en så hemsk person!

När det var slut så tog jag fram datorn och kollade på Biggest Loser VIP. Äntligen åkte Camilla, ursäkternas drottning med svart bälte i undanflykter, ut! Fast det är ganska tragiskt egentligen, för jag tycker det verkar som att hon inte mår så bra. Hon skulle nog behöva få hjälp, av annat slag än att vara med i en sån här tävling. Jag började hur som helst kolla på BL VIP för att jag ville se Anna Book, som jag tycker är en så knäpp person. Men här har hon faktiskt imponerat! Måste ge henne det erkännandet, hon har verkligen kämpat, och peppat de andra, främst Loulou.

Jaha, när det nu inte blir balkonghäng idag, så kanske man skulle ta och plantera om den där stackars trångbodda monsteran? Det borde man väl kunna sitta ner och fixa med? Så foten kan vara i högläge?

Jösses vad det är grått ute! Knappt så det är dagsljus. Jag som hade hoppats på brittsommar när jag nu är sjukskriven. Kunna sitta på balkongen med klumpfoten på räcket. Inte mycket…

Appropå klumpfoten; så här såg det ut när jag fick bandaget.

1 vecka senare:

Och det ska alltså sitta i 2 veckor till. Jag får absolut inte ta av det! Det kommer hänga i trasor!

Här går livet och läkningen sin gilla gång. Men det går sakta men säkert åt rätt håll, tar mindre smärtis nu och med längre mellanrum. Det känns bra!!

Idag har jag 2 projekt på agendan. Dels ska jag halta runt hela lägenheten och vattna blommor. De börjar bli törstiga, så de måste få vatten. Och sen ska jag tråckla på mig plaststrumpan och ta en dusch. Jag har bara blaskat av mig de här dagarna, och använt bidéduschen till underredet. Men nu känner jag att jag vill (och behöver…) en riktig dusch. Känns lite läskigt, både att stå upp en lite längre stund och att ju bandaget verkligen hålls torrt. Det kommer säkert gå bra, och jag längtar efter en rejäl dusch! Jag har ju en pall i duschen så jag kan ju sätta mig ner om det blir jobbigt att stå. Tänkte att jag ska försöka ha höger benet utanför duschkabinen, så att det inte duschas direkt på det, i alla fall. Det bör funka. Ni ser, jag har en plan!

Konstigt nog är jag inte alls uttråkad än, trots att jag bara ligger. Dessutom så ligger jag mest i sängen, då jag ser på TV så mycket bättre där. TV:n är på väggen mittemot sängen så jag kan ligga på rygg. Och så kan jag ha rullgardinen nere så bilden syns bra i sovrummet. Ligger jag i soffan så får jag ligga på sidan, och det funkar, men blir lite krångligare nu med foten. Så jag har alltså tillbringat de senaste dygnen i stort sett enbart i sovrummet. Och inte har jag orkat läsa, utan jag har tittat på allt möjligt skräp på TV och sovit. Men igår när jag blev trött på dagen och la mig ner för att sussa, så somnade jag aldrig. Låg bara med ögonen stängda och vilade. Så färre tabletter plus att läkningen kommit igång gör säkert sitt till att jag inte är lika trött längre.

I natt drömde jag en så märklig och sorglig dröm! Det var som att se en film, nästan. Fast jag var även med i händelserna.

Det var krig, och en stor familj med många barn gömde sig. Till slut så hittades de av fienden och togs med bort någonstans. De kom ifrån varandra, och när kriget var slut så letade de så klart efter varandra. De visste inte om deras anhöriga, fruar, män och barn, levde eller vad som hänt dem. Efter massor av år, 40-50 kanske, så sa en man- Nu letar jag inte efter min fru längre, nu söker jag bara svar. Han hade gett upp om att hon levde, men ville få veta vad som hänt henne. Så oerhört sorgligt! Han hade rest runt i världen och letat i så många år, följt upp spår.

Det är konstigt hur drömmar kan vara. Ibland helt ologiska, ibland minns jag inget alls av vad jag drömt och så ibland glasklara och jag minns exakt! Och jag minns även känslan i drömmen, rädslan när fienden kom, sorgen över att skiljas från familjemedlemmar och så vidare. Idag känner jag mig så tacksam att det bara var en dröm. För mig. För andra är det tyvärr verklighet.

Hösten fortskrider i en rasande takt! 13 grader idag, och regn! Inte direkt så man är sugen på klänning och barbent…

Jag köpte ju en ny klockradio när jag var hemma en sväng på semestern. Igår var det dags att för första gången ställa den på väckning. Hade manualen framme och läste igenom hur man gör. Inga konstigheter! Följer manualen till punkt och pricka. Men icke! Det blir ingen väckning! Hur jag än gör så får jag inte till det!

Testade till och med att läsa manualen på ett av de andra språken, tror det var norska eller kanske danska, men det stod exakt samma. Tänkte att de kanske skrivit fel, eller glömt ett moment, i den svenska versionen. Men nej då. Man kan väl säga att det är typ den viktigaste funktionen på en klockradio? Så jag ska se om jag har sparat kartongen och så gå tillbaka med den. Om de kan lista ut hur man ställer in väckningen så tar jag den med hem igen, annars får jag köpa en annan.

Idag är första arbetsdagen efter semestern. Det är konstigt, det där med tid. Det känns både som att jag haft en lång ledighet och som att det var nyss jag såg fram emot semester. Skumt, det där! Hur om helst, jag börjar jobba först 15 idag, så på så sätt blir det en mjukstart.

Samtidigt som min semester tog slut så kom hösten. Det var väl inte nödvändigt? När vi nu inte hade någon vår att tala om och inte världens bästa sommar heller, kunde vi inte fått en varm och skön september då? Det hade väl inte varit för mycket begärt, va?

Men icke, i skrivande stund är det 16 grader. Men i vinden är det inte så ”varmt” ens, kan jag lova. Hua, vad det är kallt! Jag har fleecetröja på mig. I N O M H U S!

Har insett att det nog var tur att min operation blev uppskjuten, för jag är lite förkyld. Inte så mycket, men låter raspig och hostar en del. Så en operation hade nog inte varit så bra, om det nu inte hade hunnit gå över, förstås.  De som vinterbadar påstår ju att man håller sig så frisk när man gör det. Nu har ju jag i 4 veckors tid badat (eller i alla fall blaskat av mig och blött ner mig) i 17 gradigt vatten. Och ändå känner jag mig lite förkyld?! Är 17 för varmt, eller?? Jag tyckte det kändes ganska nära som jag inbillar mig att bada i isvak känns…

Det är inget kul att vara småförkyl, för nu vågar jag ju inte träffa Korven!! Typiskt!! Idag hade jag kunnat varit där heeela dagen (om de inte slängt ut mig, så klart) men jag vill ju inte smitta det lilla livet. Så i stället har jag tvättat det sista och varit och fått en massage. Har fortfarande ont vid mitt vänstra skulderblad. Inbillar mig att massage är bra då, det känns i alla fall bra! Men det är det enda jag gjort utanför hemmets 4 väggar idag. Det lockar inte att gå ut, precis!

Annars hade jag en tanke om jag skulle åka och köpa en kruka så jag kan plantera om monsteran. Men den kan stå i sin lilla kruka ett tag till…

Jag har lyckats komma in i nån slags semesterkänsla redan! Rätt skönt! 

Men det innebär dessvärre att jag absolut inte vill gå upp på morgonen. Det är ju semester! ! Jag vill ju aldrig gå upp när klockradion skräller igång, men särskilt inte nu! 

Annars är det en rätt skön känsla. Lite avslappnat, och go with the flow, så där!

Kom just ut från kontoret, och jösses vad det blåser! En sak som är skönt med kort hår är att man i alla fall inte får hela ansiktet fullt med hår när det är storm ute! 

Det gäller att vara positiv…

Min Gastric Bypass har antagligen förlängt mitt liv på mer än det uppenbara sättet pga att min övervikt är borta. Dessutom så har ju smaken förändrats så att jag numera dricker kaffe! Jag, som aldrig gillat smaken och bara druckit te innan!

Nu sägs det att om man dricker kaffe så kan det förlänga livet med uppemot 5 år. Så att både ha tappat övervikten,fått styr på blodtrycket och börjat dricka kaffe måste ju innebära att jag förlängt livet massor?

Visserligen så är ju ett långt liv bara att önska om man får vara frisk. Eller i alla fall hyfsat frisk. Att leva tills man är 100 och vara skitskruttig de sista 20 åren är ju inget man önskar!

Men kaffesurplandet är tydligen i alla fall av godo!!