När jag berättade för en kollega, som jobbat på bank tidigare, vad pappas banksnubbe sagt till oss blev han jätteupprörd. Han tyckte det lät helt galet och rådde mig att mejla till kontorschef och dennes chef och berätta innan jag gjorde nåt annat. Sagt och gjort, jag skrev ner precis vad som sagts vid det första mötet där Pappsen och Systeryster träffade honom. Och sen nästa möte där även jag var med.
Sen kollade jag på bankens hemsida för att få veta vem som är kontorschef. Nehej, det stod ingenstans. Jag försökte googla och jag vet inte allt, LinkedIn bland annat. Nix, hittade inget om det. Hittade i alla fall distriktschef, som jag då antar är chef för kontorschefen. Alltid något.
Så jag ringer kontoret i Långtbortistan. Och precis som Pappsen märkt så måste man identifiera sig med bank-ID för att ens kopplas fram. Oavsett vilket ärende man väljer i knappvalet. Ja, tillslut kom jag fram i alla fall och bad att få mejladress till kontorschefen. – Vad gäller saken, frågar kvinnan. -Spelar det nån roll, frågar jag. -Ja, så jag kan hjälpa dig på bästa sätt. -Bästa hjälpen du kan ge mig är att berätta vilken mejladress jag skriver till kontorschefen på, svarade jag då. Men se den lämnar de inte ut, fick jag veta då. Jag sa att jag självklart inte bad om en privat mejladress, utan om bankens. Men det spelade ingen roll, de lämnar inte ut den. Utan jag fick en allmän adress som de sen kunde vidarebefordra mitt mejl från. Jaha okej, vad heter kontorschefen då frågade jag då. Och fick enbart förnamn. Suck…
I alla fall så mejlar jag på min lunchrast till den adressen och till den distriktschef jag lyckats hitta namn på. Chansade att det var förnamn.efternamn@Bank.se
Cirka 1 timme senare ringer min telefon. Känner igen att de första siffrorna är Långtbortistan, så jag svarar. Det är kontorschefen, som säger att han läst.mitt mejl och att han blev så ledsen. -Jag förstår att du, och ni, är arga. Det skulle jag också vara, sa han. Och jag kan bara be om ursäkt, så här ska det självklart inte gå till!
Han bad om ursäkt flera gånger, och frågade om de kunde få en ny chans med en annan handläggare som han själv valt och kunde rekommendera? Jag sa att så kan vi absolut göra. Och han sa att det inte är några problem med lånen, det kan rulla på som hittills, och självklart kan pappa ge nån av oss en fullmakt. Stolpskottet vi träffade hävdade ju att det inte alls gick utan pappa behövde en god man. Man kunde minsann inte betala räkningar från en annans konto med bara en fullmakt. Jag försökte propsa på att man visst kan det, och att det även står så på deras hemsida. Men nej, God man var det enda, enligt honom.
Kontorschefen lät minst sagt generad och sa att han inte visste riktigt hur stolpskottet tänkt där, men självklart kan pappa ge oss en fullmakt. Det är precis så man gör om en anhörig behöver hjälp. Jo, jag vet, sa jag.
Så, allt är löst, inget behöver göras angående lånen. Och vi ska ordna med fullmakt, så det finns när eller om det behövs.
Den nya handläggaren ringde även han lite senare och bara stämde av. Väldigt trevlig och hjälpsam. Och distriktchefen mejlade även hon, och skrev att hon pratat med kontorschefen och att hon beklagade allt strul, och att hon hört av kontorschefen att det var löst nu.
Så de tog det på allvar och var snabba att återkomma, vilket känns bra! Det var uppenbarligen bara en ensam handläggare som hade lite egna regler för sig. Kontorschefen sa också att han skulle ha ett samtal med stolpskottet. Så jag hoppas att han fick det hett om öronen igår!
Jag ringde Pappsen sen och berättade och han blev så lättad! Han har varit så orolig över det här. Och Systeryster och jag är också lättade, så klart! Nu kan vi alla pusta ut.
I mitt huvud 