Lite så känner jag mig. Ofokuserad, minst sagt… Igår höjde jag dosen och jag hade grym ångest hela dagen. Försökte läsa, men fick läsa om hela tiden för jag visste inte vad jag läst. Började tänka på annat. Jag kan börja med en sak, får syn på nåt annat som jag gör och sen hittar jag det första som inte är avslutat. Och det är alltså bara småsaker, som i morse när jag hade tagit mina tabletter i handen och skulle fylla på vatten i ett glas för att svälja dem. Då får jag se att det står disk som jag inte ställt in i diskmaskinen, och börjar öppna luckan. Och håller på att tappa mina piller som jag ju har i handen! Inser att okej, en sak i taget: först ta medicinen, sen ställa in i diskmaskinen! Så där är det hela tiden, jag gör en sak, börjar mitt i med något annat och inget blir som det ska.

Ångesten var lite lugnare igår på kvällen, men jag har vaknat några gånger under natten av den. Och den är med mig även idag. Men nu är det dag 2 med högre dos av min antidepp, så snart så ska det bli bättre!

Det är skönt att jag vid det här laget vet hur det funkar, jag är inte rädd för ångesten och jag vet att det blir bra igen. Det är så klart jobbigt när det pågår, och helst skulle jag ju självklart slippa det här. Men nu är det så här, jag har den här sjukdomen och har lärt mig hantera den.

Jag ska försöka ta tag i och sortera lite bland mina olästa böcker idag. Då gör jag nåt och det gör inget om det blir lite galet. Skulle ju inte direkt rekommendera någon att ge mig nåt viktigt att ta tag i just nu. He he!

På senare år så har ju min vårdepp istället varit vårångest. Och i år tycker tydligen min kropp att det är vår redan. Eller nåt… Kanske ska gå ut och rulla mig i snön så kroppen inser att det inte är vår än?

Sedan helgen har jag haft ångest, mer eller mindre stark, hela tiden. Och en ny ingrediens är hjärtklappning. Ibland så stark att det känns som om hjärtat bankar så hårt att jag nästan tror att det ska kännas på utsidan. Kan inte minnas att jag haft så förut.

Igår var ångesten konstant rätt hög, och jag kände mig liksom lite borta i huvudet. Jag var/är trött och liksom lite trög i huvudet. Antagligen för att kroppen har fullt upp med ångesten, eller nåt. Så till slut gav jag upp, skrev till Bossen och talade om hur jag mår och att jag stängde ner jobbandet. La mig i soffan och trodde jag skulle somna, men icke. Läste ett tag, men tappade tråden hela tiden. Va fasiken då? Ja, ja, satte i stället på TV:n, den kan jag liksom slötitta på.

Jag har sagt det förut och det är verkligen så. Jag har mycket hellre ångest än depression. När jag deppar så blir allt bara mörkt och jag liksom stänger av, eller stängs av. Jag väljer det inte själv, att stänga av. Och inget når liksom in till mig. Då mår jag verkligen skit och vill inte vara med.

Ångest är så klart jobbigt, men jag är fortfarande jag. Jag känner fortfarande saker, glädje och så. Jag kan skämta, skratta åt saker. Och det är så värdefullt! Så på ett sätt ”mår jag bra” trots ångesten.

När jag stängt ner jobbet igår så gick jag in där jag kan chatta med min läkare/vårdcentral och skrev att jag behöver öka dosen ett tag. Och när jag skrev så insåg jag att det kanske inte är bara ett tag, jag har ätit samma dos många år nu, och jag har haft ångest lite nu och då ett bra tag nu. Inte som nu, så att jag känt behov av att öka dosen, men det har kommit och gått. Och tydligen så blir kronisk depression värre med åldern. Och enligt tandläkaren så är jag ju äldre. He he!

Jag har fått svar på chatten idag, av en sjuksköterska, att de är tungt belastade men att de återkommer. Så då bestämde jag mig för att jag ökar dosen på eget bevåg ändå. Med min förra läkare så gjorde jag så, han sa att jag skulle göra det när jag dippade. Så nu hoppas jag bara att jag inte kommer få mer ångest ett tag. När jag justerar dosen blir jag inte deppigare utan får just ångest. Så vi får väl se hur det blir nu.

Idag känns det som att det faktiskt går åt rätt håll. Inte lika stark ångest. Vilket är skönt!

Det är konstigt det här med depression och ångest. Tidigare har jag mest haft ångest när jag gått in i medicinering. De gånger när jag försökt sluta med anti-depp och sen blivit deprimerad så jag måste börja igen. Och när man börjar med anti-depp kan man ju först bli sämre innan den hjälper. För mig har de alltid varit så att då har jag, som tur är, inte blivit mer deppig utan jag har fått ångest.

Första gångerna fick jag då Attarax mot ångesten. Men fy 17!! Den tog inte bort nåt alls av ångesten, men jag blev heeelt lullig av den. Så det var ännu svårare att hantera ångesten. Så nästa gång det var dags sa jag att det inte var ett alternativ. Då fick jag Oxascand, som hjälpte bra. Den ska man dock inte ta under någon längre tid då den kan vara beroendeframkallande. Men för mig har de här ångesttopparna inte hållit i sig mer än en kortare tid, som tur är.

Men så om det var förra våren eller förrförra, så fick jag plötsligt ångest, bara så där. Inte superstark, men ändå. Inget jag kände igen, för jag hade aldrig haft enbart ångest så förut. När jag då träffade min anti-deppläkare så berättade jag det, och han sa att det antagligen var min vår-depp som tagit sig nya uttryck. Jaha, ja.. Och han rekommenderade att så länge jag inte hade super-superstark ångest så var det bättre att inte ta nåt mot den. Då ”lär man sig” att ta sig igenom det, och det blir oftast bättre och lindrigare. Så därför har jag inte tagit något mot ångesten efter det. När jag inte har depression samtidigt så tycker jag att det har fungerat bra ändå. Jag har nån gång inte kunnat jobba några dagar, men oftast har jag klarat av jobbet ändå.

Jag inser att det är olika för alla, så jag menar INTE att ingen nånsin ska ta ångestdämpande! Jag bara berättar hur det är för just mig. Jag är väl medveten om att med riktigt stark ångest, och kanske skitlänge, inte är att leka med.

Ja, ja, nog om det nu! Imorgon tänker jag jobba igen! Känns bra! Och just det, måste berätta något som verkligen värmt mitt i det här. Jag har fått så många fina kommentarer, både här i bloggen och på Facebook! Många som skrivit så fint, erbjudit promenadsällskap eller att ringa. Så gulligt och det har verkligen känts bra! Även från de som inte är allra närmast, det har verkligen värmt!

När jag fått svart på vitt att ”min” anti-deppläkare inte längre gick att få tag på så var det ju bara att försöka tänka ut en plan B. Jag googlade hans namn först för att se om han eventuellt öppnat egen mottagning, men han verkar nu jobba på ett av våra sjukhus och inte alls med psykiatri. Så nix, honom kan jag glömma. Och jag VET att ångest inte är rationellt. Jag vet det! För trots att jag ju vet och förstår att det löser sig, så hade jag grym ångest igår. Och är lite förvånad över att jag fick sån ångest, trots att jag ju alltså inser att det kommer lösa sig.

Tryck över bröstet, ytlig andning, som att vara lite andfådd, hela tiden. Och den där märkliga känslan av att liksom ha hjärtat i halsgropen. Ni vet känslan när man blir skrämd eller skiträdd? Det liksom hisnar. Så känns det, men heeela tiden.

Jag skulle börja jobba sent igår, så jag tänkte att jag skulle få kontroll på ångesten under förmiddagen. Jag började med att fundera över om jag skulle ringa sjukförsäkringen och be dem boka tid hos någon annan. Eller om jag skulle ta det med husläkaren. Och bestämde mig för husläkaren, så jag gick in på 1177 och skrev att jag ville boka tid och varför.

Tänkte att om han tar över så är allt samlat på 1 ställe hos samma läkare. Det är han som skriver recept på mina vitaminer efter Gastric Bypassen. Och om han, av någon anledning, inte skulle vilja ta det här så kan jag ju ringa sjukförsäkringen och få tid hos en psykiatriker. Så, jag har en plan! Nu kan du försvinna, ångesten!

Nix, den satt kvar i hela mig ändå! Började tänka att anti-deppläkaren varit som en snuttefilt. Bara vetskapen om att jag kan söka upp honom om jag dippar har känts tryggt.

Jag gjorde mig i ordning och gick ut en promenad, och så ringde jag Systeryster. Behövde prata av mig. Och hon lyssnade och sa ju samma som jag vet, att det så klart kommer lösa sig! Kändes skönt att få babbla av mig! Men ångesten gav inte med sig, alls!

Till slut insåg jag att jag inte skulle kunna jobba. Och det tar VERKLIGEN emot att ringa och sjukanmäla sig när man ska jobba kväll! Vi är ju inte jättemånga som jobbar varje kväll, så försvinner en så blir man för få. Och det är ju inte helt lätt att ordna någon annan när det är samma dag. Usch, så då mådde jag dåligt över det! Men, ångesten var så stark att jag inte klarade av att koncentrera mig och jobba, tyvärr. Så jag ringde Bossen och sa som det var. Och han förstod, han är bra! Sa att han löser kvällen, jag skulle bara ta hand om mig.

En sak som jag hade glömt var hur trött man blir av ångest! Eller om det var för att jag sov oroligt natten till igår. I alla fall så var jag helt slut framåt eftermiddagen!

Fick svar på 1177 av husläkaren att han ville veta mer, varför jag äter antidepp, hur länge jag gjort det och effekten, och hur länge jag tror att jag behöver fortsätta med den. Han hänvisade mig vidare till mottagningens typ chatt-funktion. Så jag loggade in och identifierade mig på deras sida med bank-ID och skrev min historia i stora drag. Att jag ätit den av och till sen 1995 eller 1996, men att varje gång jag gått ur den så blir jag deppig igen så att jag nu ätit en underhållsdos i många år och den dosen har jag ökat under en period när jag dippat. Men att jag varit stabil utan dippar några år nu. (Så skönt!!) Fick svar efter en stund att han självklart skriver ett nytt recept och att när läget inom vården lugnat sig gärna vill att vi ses, om jag inte kände behov av ett besök nu? Och det gör jag ju inte. Så det var en lättnad! Så skönt! Och nu, NU, trodde jag att ångesten skulle släppa. När allt löst sig! Men nä, nä! Här släpper ingenting, inte!

Som sagt, ångest är inte logisk! Suck! Ja, ja, bara att vänta ut, andas lugnt (så gott det nu går…) och försöka ta det lugnt. Kollade på TV, hittade en ny spansk serie på Viaplay, men nu minns jag inte ens vad den heter. Som sagt, man blir ju inte helt klar i knoppen när man har ångest…

Idag är det, än så länge, lite bättre. Jag jobbar inte idag, men hoppas att jag kan göra det imorgon.

Och ska man nu tänka positivt så kanske det här är årets vårdipp?? Den är avklarad nu, liksom? Så när det faktiskt blir vår kan jag bara må bra och njuta? Japp, jag bestämmer att så är det! Punkt!